Vad gör en bra skräckfilm? Eller rättare sagt – vad är det som gör att alla dessa japanska horror remakes och baserad på en sann historia-skräckisar som invaderar våra biografer inte blir bra skräckfilmer? Svaret ligger delvis i att dessa filmer tar sig själva på lite för stort allvar, i en genre som bygger på det fullständigt osannolika.

Sam Raimi är dock personen att rama in skräckfilmen med den rätta opretentiösa ram som krävs. Hans debutfilm Evil Dead från 1981 är en kultklassiker i genren, och han har med multimiljardfilmerna i Spider-Man-trilogin tränat upp sig till att bli en riktigt bra regissör och ta kontrollen över datoranimationerna som förstör så mycket skräck. Resultatet i Drag me to hell är som när Phil Spector på höjden av sin förmåga gjorde treminutersmagi av fåniga poplåtar.

Drag me to hell är enklast möjliga skräckhistoria: den handlar om hur den unga Samantha (Lohman) i sin iver att göra karriär på banken där hon arbetar nekar en gammal kvinna ett lån och därmed får en förbannelse kastad över sig: i tre dagar skall hon hemsökas av onda andar, för att sedan släpas till helvetet. Här finns de vanliga klyschorna; kvinnan som känslostyrd varelse kontra den rationelle mannen – Samanthas pojkvän (Long) forskar i psykologi – och larviga zigenareförbannelser hit och mustiga zigenarbegravningar värdiga en Kustirica-film dit, men allting är utfört med en sådan glimt i ögat att man inte kan göra annat än skratta.

Från det enkla grafiska anslaget till det fina formarbetet – klassiska skeva perspektiv, jump-cut-inklipp istället för inzoomningar, plötsliga tystnader och precis rätt dos av datoranimerade skräcksekvenser som mest har en humoristisk effekt – ser man att Sam Raimi har haft kul hela vägen. Och det smittar verkligen av sig.

Hynek Pallas

noje@svd.se

Fler artiklar