Jag fick en gång tillfälle att möta Serge Silberman, högriskproducent bakom Kurosawa och Buñuel, med vilken han även kultiverade en perfekt dry martini. Silberman var polskfödd jude och hade suttit i koncentrationsläger. Hans beskrivning av känslan som infann sig när allt var över, av att vara vid liv och hur litet resten egentligen betydde – pengar inräknat – kan bara beskrivas som en blandning av total, ändlös frid och det som Tage Danielsson skulle ha kallat Va Fan.

En liknande stämning illustreras virtuost i denna films öppning. En nött liten man sitter på en strand, i Monte Carlo rentav, och glor på den flotta horisonten. När så småningom detta sceneri har smälts, stegar han resolut in på Hôtel de Paris med sin slitna portfölj, full av ovikta dollarsedlar. Han rakas, friseras, manikyreras, svidas, kopuleras. ”La guerre est finie”, lyder en tidningsrubrik. Vilket skulle bevisas.

Återblick, 1939. Mästerförfalskaren ”Sally” Sorowitsch, en av Weimar-Berlins ystraste toppfifflare, hinns ikapp av lagens stränga arm. Semitiskt påbrå sänder honom i läger men han klurar sig påpassligt vidare. 1944 förflyttas han plötsligt för att, visar det sig, leda en intrikat operation. Målet: att förfalska och därmed utmatta de allierades valutor. Sorowitsch och hans expertteam av medfångar behandlas väl så länge man gör framsteg. Desperata skrik och godtyckliga pistoskott hörs från andra sidan av den plywoodskiva som skiljer verkstaden från det övriga lägret. För Sorowitschs del sätter varje skott och varendaste skrik alla moraliska dilemman på undantag. I dagsläget, i alla fall.

Om detta berättar den österrikiske regissören Ruzowitzky i form av fri, ytterst fri, diktning av faktiska händelser. Resultatet får ses som både personligt och välgjort. Karl Markovics insats som Sorowitsch har drag av den franske komikerlegenden Bourvil och är en flintstensvass antiversion av Benignis förintelseclown.

Jan Lumholdt

kultur@svd.se