Den forna revolutionären Nahid Persson Sarvestani får, nära trettio år sedan det begav sig, idén att porträttera Farah Diba, Irans forna drottning, hustrun till hennes politiske dödsfiende shahen som hon aktivt bidrog till att störta. En ren nyck? Eller tvärtom ett återfall i barndomens okritiska beundran för en sagolik drottninggestalt? Varken – eller. Även om hon säger sig inte känna sina egna motiv är Nahid Persson Sarvestani ändå ärlig under filmarbetets gång – fastän det ibland dröjer innan hon vågar vara fullt uppriktig mot Farah Diba. Deras samarbete inleds med en allvarlig kris, när drottningen upptäckt ”sin” filmares revolutionära förflutna. För stunden avbryts arbetet, men när Nahid skickar henne några excerpter återvänder förtroendet, och filmandet kan återupptas – till ömsesidig glädje.
Det som gör filmen så oerhört sevärd är att den lyckas gå en helt omöjlig balansgång mellan två diametralt motsatta utgångspunkter. Här möts två kvinnor, politiska motståndare av rent historiska skäl men samtidigt bägge offer för samma samhälleliga mekanismer, vars konsekvenser ingen av dem ursprungligen förmått till fullo överblicka. Bägge har drabbats av svåra personliga förluster i spåren av den iranska revolutionen. Bägge delar exilens villkor – och är drabbade av förbudet att återvända. Så delar de också sin omöjliga hemlängtan.
Nahid Persson Sarvestani reflekterar hela tiden över hur arbetet utvecklas. Hon konstaterar halvvägs att hon förlorat objektiviteten: hennes sympati för Farah Diba har blivit alltför stark. Just då verkar hon se det som ett problem. Samtidigt är det nu som filmen når sin allra största förtätning. Låt vara att hon filmar utifrån sin känsla för Farah Diba – men denna välgenomtänkta subjektivitet blir ändå långt rikare för åskådaren än en tesdrivande, så kallat objektivt distanserad film skulle ha förmått vara. Nahid Persson Sarvestanis film är helt unik: ett porträtt inte bara av Farah Diba utan också av filmaren själv, med sällspord lyskraft.
