Stockholm
Att avfärda Harry Potter-filmerna som rent kommersiella produktioner är ingen konst. Visst slår de mynt av en stor litterär framgång. Lika lätt är det att reducera dem till enbart, eller åtminstone främst, ett ungdomsfenomen. Eller som Moviezines recensent kallade det: popsockerchocken.
Men oavsett invändningarna kvarstår faktum: Harry Potter – böcker som filmer – förmår i egen kraft och helt oberoende av de obligatoriska biprodukterna, fängsla både yngre och äldre, fantasyentusiaster såväl som -skeptiker (likt undertecknad).
Som bok hör Harry Potter och halvblodsprinsen avgjort till de mest dramatiska i sviten. Den är mörkare och konflikterna mer komplicerade, inte minst tack vare huvudpersonernas växande ålder och insikt. Filmen fortsätter på samma spår, men renodlar konceptet än mer i det visuella överdådets tecken. Oförklarliga händelser börjar inträffa: en bro rasar mitt i London, mystiska väderfenomen uppträder. Skolåret börjar som vanligt på Hogwarts, men inget är sig riktigt likt. Och rektor Dumbledore ber Harry om hjälp med ett omöjligt uppdrag…
I boken finns ännu rum för mer avslappnad vardagsdramatik hos den lika sympatiska som excentriska trollkarlsfamiljen Weasley, som denna gång har svårigheter med en blivande svärdotter: en odrägligt snobbig fransyska. I filmen ersätts det med ett förödande angrepp på deras hem från den onda sidan. Det är egentligen lite synd, för av dramatik finns redan fullt tillräckligt. Men den som aldrig läst Harry Potter och inte behöver bekymra sig över troheten mot boken kan i stället glädjas åt ett välgjort stycke filmhantverk, laddat med ögonblick av rent filmisk magi.
Till de starka sidorna i filmerna hör rollbesättningen. Jim Broadbent är helt gjuten i rollen som den fåfänge kändiskramaren professor Snigelhorn. Och tvillingarna Phelps briljerar som de eviga upptågsmakarna Fred och George, som gör succé med sin butik för skämtprodukter, utifrån filosofin att folk behöver skratta i mörka tider. Men det är ändå den grundläggande kampen mot lord Voldemort – vilken denna gång håller sig osynlig utom i minnesbilder, men tycks mer hotfullt närvarande än någonsin – som bär handlingen framåt.
Och precis som gränsen mellan trollkarlsvärlden och den vanliga världen alltmer tycks suddas ut i denna berättelse så är själva dramat också i högsta grad mänskligt relevant. Däremot ser vi mindre av Dumbledores förklaringar till Harry, som i de tidiga filmerna fick ge nycklar till de moraliska konflikterna. Här visas de bara, medan tolkningen lämnas till betraktaren.
Tipsa andra
