Stockholm
En vanlig dag i ett studenthem vilket som helst råder en febril aktivitet, med ungdomar på språng åt olika håll. Fast här ändå inte riktigt vanlig, ty landet är Rumänien och året 1987: Ceaucescu och Securitate styr med järnhand. Det mesta är förbjudet. Den påvra inredningen ger redan i den första bilden en aning om den bistra verkligheten, och senare den blomstrande svarta börskommersen både i och utanför studentkorridoren. I ett marknadslöst samhälle får märkesvaror – enkla sådana, som Luxtvål eller Kentcigarretter – närmast mytisk status; de blir oändligt åtråvärda.
Sådan är upptakten till Cristian Mungius Cannesvinnare med den föga publikfriande titeln 4 månader, 3 veckor & 2 dagar. En oplanerad graviditet för en ogift flicka i detta samhälle är liktydigt med katastrof. Otilia, en av studenterna, har beslutat sig för att hjälpa rumskamraten Gabita, som råkat i olycka, till illegal abort – men det visar sig i alla avseenden bli värre än någon av dem kunnat föreställa sig.
Regissören väjer inte för de mänskliga komplikationerna i dramat. Samtidigt berättar han utifrån, iakttagande, snarare än genom något slags försök till psykologiserande inifrånperspektiv. Just det förstärker paradoxalt nog intensiteten. Trots att filmen är relativt händelsefattig trappas spänningen gradvis upp, och mot slutet får handlingen stundtals en förtätad thrillerkänsla – men endast för att åter plana ut och plötsligt avslutas helt abrupt, i oväntad knapphet.
Cristian Mungius miljöskildringar hör till det som etsar sig fast. Han filmar alltid på plats, och därtill med strävan att visa så mycket av rummet som möjligt – gärna 360 grader. Det skapar en specifik känsla, en närvaro. Men allra mest frapperande är nog ändå filmens knivskarpa skildring av den cynism som föds i ett samhälle som inte dimensionerats med mänskliga mått. Den extrema antikapitalismen tycks här paradoxalt nog sammansmälta med sin motsats. I bägge fallen gäller samma princip, att allt är till salu – frågan är bara på vilka villkor.
Att skapa filmiska historier med innehåll mot en så dramatisk bakgrund som senkommunismens Rumänien må vara lätt. Där finns mer än nog av tacksamt berättarstoff att ösa ur. Men att göra det med så säker hand som Mungiu är väl värt en guldpalm.
