Tredje mumiefilmen i serien som inleddes 1999 tar avstamp i det antika Kina. Kejsar Han, en osedvanligt totalitär potentat, låter söka upp den vackra Zi Yuan, en häxa som sägs känna till odödlighetens gåta. Hon är honom behjälplig och vill i utbyte gifta sig med sin älskade general Ming, kejsarens andreman. Men Han, också en osedvanligt stor skitstövel, låter slita Ming i stycken. Zi Yuan svarar med att förvandla kejsaren och hans armé till terrakotta.

Hopp till 1947. Rick O'Connell, vår gamle egyptologvän, njuter otium på sitt jättegods i England. Hans tjusiga hustru Evelyn skriver raffelbestsellers i mumiemiljöer. Lätt uttråkade tar de med öppna armar sig an uppgiften att leverera en ädelsten, Shangri-Las Öga, från London till Shanghai. Ögat, med vilken man kan återuppväcka den onde Han, hamnar dock i fel händer. Och så börjas det igen… En O'Connell jr finns numera också med, lika våghalsig som föräldrarna.

Det är inte svårt att hacka hål på denna fluffiga matinémaräng, så kulört, kolossal och banal som den tveklöst är. Man kan börja med regissören, en actionklåpare vars celluloid-alter ego oftast har varit Vin Diesel. Här har han i alla fall en talangfull ensemble – smått legendariska Jet Li och Michelle Yeoh, klart kompetenta Bello och Hannah och så den högexcentriske Fraser, för vilken jag är beredd att stå upp som en Godard visavi en Jerry Lewis. Vad görs då med dessa begåvningar? Noll. Den personlighet de trots allt bjuder på finns inte i manus. (I stackars Hannahs fall hoppas man att det låg rejäla checkar mellan bladen; hans ”comic relief”-repliker tangerar trött Scooby-Doo).

I slutändan klarar sig Drakkejsarens grav ändå nätt och jämnt. Den är dum men också ganska kul, bara man inte förväntar sig för mycket. Själv hade jag skoj åt de (medvetet?) halvbakade CGI-effekterna, som när armén blir till terrakotta fast det mera liknar Odensenougat.

Jan Lumholdt

kultur@svd.se