Efter Frihetens pris, om den irländska revolutionen, är Ken Loach redo att rikta sitt samvetes ficklampa mot samtida orättvisor. I det här fallet de oftast slavliknande arbetsvillkor som migrantarbetare från Östeuropa tvingas förhålla sig till. Vi får följa med till "arbetsförmedlingar" i Polen och Ukraina, där brittiska rekryteringsfirmor tar emot tummade sedelbuntar av förhoppningsfulla stackare som tror att lyckan finns i ett städjobb i London.

Loach låter oss inte se genom ögonen på dessa människor, inte när han har chansen att få oss att erkänna att vi alla är medskyldiga, vi som köper billiga konserver och slipper ta de sunkigaste jobben själva. I centrum placerar han istället en ensamstående mamma, Angie, 33, en av dem som tar emot sedelbuntarna. Hon är inte mycket mindre utsatt själv – äta eller ätas: Angie är driven och är lovad en befordran men får ändå sparken, när hon protesterar mot att chefen tafsar. Över en drink med lägenhetskompisen Rose bestämmer hon sig för att hon har det som krävs för att starta en egen rekryteringsbyrå. Rose går motvilligt med på att bli hennes kompanjon.

Ken Loach är på många sätt fenomenal men han kan tyvärr inte hålla sig ifrån att bli pamflettartad och hamra in sitt budskap. Han slänger in en behjärtansvärd iransk barnfamilj som vi förväntas tycka synd om på beställning. Han låter Angies strävsamma far predika om det omoraliska med importerad arbetskraft. Det som räddar, och verkligen lyfter It's a free world är nykomlingen Kierston Waering. Hon gör Angie till en överlevare, som i sitt svarta skinnställ kör runt och jagar uppdragsgivare på motorcykel som den fria företagsamhetens Barbarella – hennes selling point är blixtleveranser av arbetskraft. Man håller på Angie, unnar henne att lyckas. Att hon bidrar till "ett tredje världen här i London” som någon uttrycker det, blir en bitter bismak i munnen. Och det är förstås så Ken Loach vill ha det.

Se även: Dirty pretty things av Stephen Frears.