Stockholm
Erik Gandinis Videocracy är ett nedslag i den italienska tv-värld som sedan länge nästan helt styrs av landets -sittande premiärminister Silvio Berlusconi. Han äger de kommersiella kanalerna och kontrollerar statstelevisionen. Här visas kändiskulten och den vidriga kvinnobild som -dokusåporna och frågesportsprogrammen skapar – med lättklädda värdinnor som inte får yppa ett ord men dansa sexigt för att tittarna inte skall byta kanal.
Ingången i tv-världen sker via personporträtt. Vi får bland -annat möta en svarvare vars ambition är att bli känd genom att göra sig till en kombination av Van Damme och Ricky Martin, och landets mäktigaste tv-agent – en vän till Berlusconi som -beundrar Mussolini. Samt unga kvinnor som slåss om de värdinnejobb som en dag kan leda till att de möter en fotbollsmiljardär.
Resultatet är en välgjord skärskådning av hur situationen skapar ett jämställdhetsproblem och ett demokratiskt underskott. Det illustreras bra av filmens bästa sekvens; en koppling mellan bildvalen producenten i Big brother-huset gör och den media-strategi som har gjort Berlusconi till landets mäktigaste man.
Till skillnad från mycket svensk dokumentärfilm är -Videocracy en estetisk upplevelse; välfilmade -intervjuer, bra -arkivmontage, -musikval som bygger upp dramatik och en personlig men återhållen berättarröst.
Berlusconi själv då? Han flimrar förbi i bakgrunden med sitt varggrin, men känns ständigt närvarande som den romerske kejsare han är – med fjärrstyrda vulkaner på tomten och billig -underhållning till undersåtarna.
