Stockholm
Näst efter musiken är filmen den mest kroppsliga konstarten. Den har oändliga möjligheter att försätta sin åskådare i olika kroppstillstånd, ordlösa men påtagliga.
I ryssen Andrey Zvyagintsevs filmer blir vi fysiskt delaktiga i olika rum. Det är inte alltid behagligt. I hans förra film, den prisade Återkomsten, följer vi två pojkar i tio- tolvårsåldern på en klaustrofobisk resa med sin far.
Det är en märklig film, på många sätt beundransvärd, men också monoton i det plågsamma grepp den tar på åskådaren. Det är en följd av den starka historia Zvyagintsev vill berätta, men i sin nya film, Förvisningen, ger han – och vågar – så mycket mer.
I denna lågmälda, intensiva och ytterst sammansatta familjeberättelse lyckas han skifta perspektiv gång på gång – mellan en man, en hustru, deras två barn och mannens gåtfulle bror – bara genom att skifta kamerainställning. I några häpnadsväckande bilder är den vi upplever allt genom till och med familjens sommarhus, en kvarn vid en uttorkad å. Och filmens gröna, ensamma träd är kanske dess egentliga huvudperson… Så enastående kan filmspråket vara! vill man utbrista. Spänningen ligger i såväl yttre som inre skeenden; vi är nära kammarspelens Bergman och familjeberättaren Tarkovskij, fast med enklare, ibland subtilare medel.
Alexander och Vera åker till Alexanders barndomshem på landet med sina två barn. Vera berättar plötsligt att hon är gravid, men inte med Alexander. Därifrån utvecklas historien på ett sätt som inte går att föreställa sig och som heller inte bör berättas här. För ovissheten om utgången i de situationer Alexander och Vera, på mycket olika sätt, hamnar i bör så långt som möjligt delas av filmens betraktare.
Vem bär skulden till det som sker? Och handlar det om skuld? Så mycket är säkert att man som åskådare flera gånger tvingas ompröva sin hemhörighet i filmens skiftande rum: landsbygdens bondesamhälle, stadens industrimiljöer. Historien utspelas någonstans i Ryssland men det kunde, med några retuscher lika gärna vara amerikanska mellanvästern, nu eller nyss: en värld i transit, där människorna inte funnit sig till rätta med det nya som ännu inte visat sig.
Zvyagintsev berättar om kärnfamiljen, hans vision av den är mörk. Mellan man och kvinna reser sig en mur. Är barnen hoppet så har de ännu inte fått tillfälle att visa det, kanske är de märkta för livet av föräldrarnas och sina egna trauman. Så var det i Återkomsten, vars destruktive far spelas av Konstantin Lavronenko som här är Alexander. Båda filmerna är offerdramer, i Återkomsten offras eller offrar sig en far, i Förvisningen offras eller offrar sig en mor. Gripande spelas hon av Marie Bonnevie.
Vad blir kvar? En enastående finmaskig berättelse om samspelet mellan människor. En cinematografisk poesi utan motstycke i dagens filmkultur. Och till sist – ett slags förståelse. Jag kan inte formulera den, men här finns ett ljus, en frihet, det känns. Kunde jag ge filmen sju prickar gjorde jag det.
