Stockholm
Den goda nyheten är att Arn – Tempelriddaren inte är ett fiasko av Tre Solar-snitt. Kalkonstämpeln ligger annars nära till hands när en svensk film vågar sig in på riddardomänen, och den kommer allt närmare för varje krona som filmen bryter ljudvallen för dyraste någonsin. Men skämskudden ligger kvar bredvid biostolen, oanvänd sånär som vid några väl stolpiga repliker och Gustaf Skarsgårds lösmustasch.
Den första Arn-filmen (nästa kommer om ett år) utspelar sig på 1150-talet i Västra Götaland. Här skildras Arns (Nätterqvist) uppväxt och hans fostran till munk och riddare, samt hans tid hos Tempelriddarna.
Nätterqvists Arn är en opersonlig figur och en typisk Jan Guillou-varelse; den övermänsklige gentlemannen som kan kriga, förföra och konversera på flera språk. Och precis som författarens berömde agent ser Arn igenom sin tids fördomar om muslimer.
Berättelsens fokus ligger på Arns förbjudna relation med grannflickan Cecilia (Helin). Den Harlequinliknande romansen – i ett montage spränger paret fram på hingstar i skogen, nojsar i gräset iförda medeltidskläder och reciterar Höga Visan för varandra – resulterar i att Cecilia döms till inspärrning på ett kloster (där Bibi Andersson gör en ljuvligt ond abbedissa) och att Arn skickas till Jerusalem.
Den dåliga nyheten är att den dyraste svenska filmen någonsin är ett mycket långt ”jaha”. Man trodde väl inte att Arn skulle ta ut svängarna, men jag hade hoppats att filmen skulle få hämta mer inspiration från välgjorda internationella storbudgetdramer – mindre fotogenisk svensk naturromantik och mer Gladiator eller Kingdom of heaven helt enkelt. Ridley Scotts filmer blandar episka och intima berättelser med detaljrikedom, Arn saknar alla tre. Den största besvikelsen är actionscenerna som är få och konventionellt filmade. Bra modern actionfilm använder sig av subjektiva vinklar och handhållen kamera för att åskådaren skall dras med i striden, men Arn behåller sitt avstånd med platt resultat.
Ett storslaget anslag som nervöst försöker tilltala en så bred publik som möjligt kväver subtilitet och personlighet. Sådant drabbar särskilt skådespeleriet och karaktärerna; man förstår vad man borde känna men inget berör. Men hur folket bakom Arn tolkar episk film blir som tydligast, och smärtsammast, av de konstanta stråkar och sakrala körer som ligger som en våt filt över filmen. Det kan vara bra att komma ihåg till nästa gång: Bara för att man har 210 miljoner behöver inte musikmaskinen stå på hela tiden.
