Alla som någon gång maratonplöjt en dvdbox med Simpsons vet att det är svårt att få nog av den gula familjen från Springfield. ”Bara ett avsnitt till” tänker man och kommer aldrig i säng. Så det har funnits ett sug efter den långfilm som det ryktats om länge, trots att det finns arton säsonger att se. Men den stora frågan inför Simpsons-filmen har varit om den tecknade tv-serien, vars avsnitt ligger under halvtimmen, skulle klara av att överföras till långfilmslängd. Tecknade tv-serier är ofta fast i sitt format, inte minst i tittarens huvud. (Även om den fantastiskt galna South Park-filmen visade vad som är möjligt). Matt Groening och de andra Simpsonsskaparna har inte tagit i så de spricker för att rucka på detta utan helt sonika stuckit in ett ”To be continued – Immediately” mitt i filmen.

Och filmen är lik ett konventionellt, trippelutdraget Simpsonsavsnitt men med en filmanpassad (läs: mindre spretig) intrig där en slapstickrolig Homer står i fokus. Den följer dock samma irrlogik och börjar med att farfar Simpson får en uppenbarelse i kyrkan som slår in när Homer blir kär i en gris och förorenar traktens sjö med dess avföring, så pass att Springfield isoleras av regeringen (styrd av president Schwarzenegger) varpå familjen flyr till Alaska.

Tv-serien har länge haft ett medvetet finger på samtidspulsen och kommenterat utan överdrifter. Här är det miljörörelsen som får sig en slev när Lisa håller ett föredrag med titeln ”An Irritating Truth”.

Precis som i serien småskrattar man hela tiden åt populärkulturella detaljer, som när Homer spelar Grand Theft Walrus på Eski-Moes tavern i Alaska. Eller överdrifter som grannen Ned Flanders, vars kristna godhet tar formen av en grandios kopp choklad. Men den stora besvikelsen är just att de många sidokaraktärerna man lärt känna får mini­malt utrymme. Simpsons är lika mycket Bart, Lisa, Maggie, Marge och Homer som det är kärnkraft­kapitalisten Mr. Burns, pubägaren Moe eller pakistanske butiksinnehavaren Apu. Trögtänkte Ralph får en, om än briljant, replik.

Visst är det roligt att se Springfield på vita duken – i synnerhet som animationerna ser lyxiga och snygga ut – men man har inte lyckats fylla ut formatet så att det motsvarar seriens bästa avsnitt. I stället känns Simpsons – filmen som en bukfylla på vägen till nästa säsong av ljuvliga småsnacks.