Engelskans adjektiv ”quir­ky” (”full av egenheter”) har ätit sig in i svenska filmbeskrivningar de senaste åren. Det rör sig främst om smarta komedier som Garden State och Wes Andersons samlade verk. Karaktärerna har ticks och charmiga vanor – som de matchande joggingdresserna i Royal Tenenbaums – och dialogen är infantil men smart. Formmässigt är filmerna en utstuderad blandning av musik och visuella egenheter (tapeten i Garden state; allt i Andersons filmer) som ger rätt popkulturella referenser. Men nu får Anderson ursäkta – Thank you for smoking-regissören Jason Reitmans Juno, en komedi om en gravid tonårsflicka, tar faktiskt priset som historiens quirkigaste film.

Under de första minuterna blir man visserligen orolig av indiefilmens alla stapelvaror: den unga flickan som köper stora godisklubbor och lillgammalt filosoferar över utemöbler på en gräsmatta – allt under spretig serietidningsgrafik och musik av Kimya Dawson (ena halvan av duon Moldy Peaches som spelade söt pop med texter om droger och sex). Tio minuter senare har Juno vunnit över även det mest cyniska­ hjärta. Historien berättas helt ur sextonåriga Juno MacGuffs (Page) perspektiv: Hon blir gravid efter att ha förfört pojkvännen Bleeker (Cera från Superbad), något som framställs lika oskyldigt som allt annat i filmen. Juno bestämmer sig för att inte göra abort efter ett besök till kliniken, där en abortmotståndare informerat henne att ”din bebis redan har naglar”. Istället hittar hon ett yuppiepar i en tidningsannons (Bateman och Garner) som vill adoptera och blir under graviditeten vän med dem.

Det är inte ofta man ser en komedi som är så här dramaturgiskt genomtänkt, som inte nöjer sig med att nå en handlingstopp och fylla resten av tiden med gags – Juno, och alla filmens karaktärer, växer faktiskt ända fram till slutscenen. Estetiskt är det här dessutom en mindre anal lilla­syster till Andersons filmer – full av roliga detaljer som en hamburgartelefon rakt ur 1980-talets tonårsrum. Men det är dialogen som tar priset – manusförfattaren Diablo Cody har skapat en egen slang; uppdaterat amerikanskt hipstersnack från 00-talet, men intelligentare och roligare än det mesta härom komikern Sarah ­Silverman, som på liknande vis blandar det infantila, snuskiga och smarta.

Visst kunde det ha blivit outhärdligt, om det inte var så konsekvent och alla – i synnerhet Page – satte replikerna så perfekt. Ett extra plus för att Juno i de amerikanska tonårskomediernas värld introducerar något så ovanligt som en stark kvinnokaraktär med orubblig självinsikt – det gör Juno MacGuff till filmvärldens viktigaste politiska figur på länge.

Hynek Pallas

noje@svd.se

Fler artiklar