Huvudpersonen i Woody Allens 41:a långfilm är en neurotisk misantrop på Manhattan – lite som i hans 7:e, hans 9:e, hans 28:e och 33:e och även 3:e, även om just den utspelar sig i San Francisco. Vi har säkert glömt någon. Med andra ord, Allen gör gärna, om inte samma film om och om igen så åtminstone många, många variationer på den. Vi vet det, Allen vet det.
Inte alla har ännu ledsnat på dessa små variationer, faktiskt finns det de som anser att allt är väl i världen så länge Allen gör en film om året. För dem – om än bara dem – är Whatever works en utsökt och ljuvligt befängd liten biostund.
Larry David, modern tv-legend bakom de mycket tongivande serierna Seinfeld och Curb your enthusiasm, är denna gång ansikte utåt. Det uppfriskande valet ser ut som en tanke; vid presskonferensen på Cassandra’s dream 2007 i Venedig fick Allen frågan om han kände att han hade inspirerat några yngre komiker, inte minst Larry David. På vilket han svarade nej. Man hade nog hellre kollat in Lenny Bruce eller Robin Williams, trodde han. Och även om han kände Larry hyggligt väl så hade Allen aldrig följt varken Seinfeld (där Allen faktiskt skrivs in i handlingen på ett riktigt roligt och hyllande vis) eller Curb, erkände han. Dock tycks han ha bättrats på sistone. För två år senare har Larry D. plötsligt huvudrollen i Allens nya.
Han spelar Boris Yellnikoff, oinfriat kvantfysikgenilöfte, vars credo är filmens titel, på svenska ungefär ”salig på sin fason". Eller, som Dostojevskijs en gång sa: "om Gud ej existerar är allt tillåtet". Enligt Yellnikoff gäller inga gudar eller godhet. Alla är i grund och botten usla, gör minimalt av sin stund på jorden och ersätts sedan av nya uslingar. Yellnikoff har därför lämnat ett perfekt äktenskap och en briljant karriär (och ett misslyckat självmord) bakom sig. Han ger schacklektioner åt olika ungar som han skäller ut efter noter när de klantar sig (med resultatet att upprörda föräldrar prompt avbryter uppdraget). Mest tid ägnas emellertid åt att knorrandets ädla konst, av Yellnikoff behärskad till fulländning.
Mitt i detta inrutade universum dyker Melodie St. Ann Celestine, vidögt naiv sydstats- och bibelbältstös, upp. Melodie (Wood, här fullt möjligt oscarmaterial) har rymt hemifrån och mot allt bättre vetande tar Boris henne under sin klippta vinge. De gifter sig faktiskt med varandra, igen mot Boris bättre vetande men helt enligt fasonen om sagda salighet (Allens egen, vet ni kanske, utgörs inte sällan av kombinationen herre/tös). Helt okomplicerat blir det inte. Upp dyker nu Melodies bibelbältsföräldrar (Clarkson och Begley, sedvanligt sevärda) och ställer till. Det blir till kulturkrockar och konfliktnystan av den typ som Allen tycker så mycket om att trixa med, och sedan fixa till.
I denna beprövade men älskvärda mix är Larry David en högst välkommen ingrediens. Davids tolkning är inte den sedvanliga Woody-klonen (à la Kenneth Branagh i Kändisliv, Will Ferrell i Melinda och Melinda och John Cusack i Kulregn över Broadway), han kör i stället sitt eget schtick, fullt av rustik judisk-amerikansk gruffighet, av en typ som Allen själv är lite för försynt för. Skulle kunna bli till en underbar vänskap…
Tipsa andra
Se också:
Omaka par (1968) med Walter Matthau och Jack Lemmon.

























