Brittiska Boy A är den andra filmen på kort tid som visas på svenska biografer och behandlar samhällsrehabilitering efter svåra brott. Men Boy A och franska Jag har älskat dig så länge pekar på olika aspekter av den processen.

Boy A börjar med att en 24-årig yngling efter 14 år släpps från en ungdomsanstalt. Han har begått ett brott som innebär att han behöver anonymiseras – Boy A var namnet som gavs honom under rättegången och som tabloiderna satte tänderna i – och hans nya namn blir Jack. Hans övervakare Terry (Mullan) ger honom ett par Nike Escape i present.

Terry, vars jobb det är att slussa ut Jack i samhället, lägger tonvikten vid denna symbolik; du har flytt ditt förflutna och ska börja om. Med Terrys hjälp får Jack ett jobb och en inackordering. Han skaffar sig vänner och en flickvän. Från utsidan tycks allt gå på räls, men Jack plågas av mardrömmar och känner sig oärlig.

Det är ett ypperligt drama, om än för mycket melodram för mig. Jack är suverän; skör som om han tog sina första steg, med en lätt efterbliven uppsyn som förstärker hans blyga, naiva framtoning. Crowley utvinner värme ur de manliga vänskapsbanden mellan de brittiska arbetargrabbarna när de hinkar öl och tar ecstasy. Det är typiskt för den brittiska diskbänksrealismen som här får en kargt stämningsfylld uppdatering även i filmstilen. Det är skuggiga urblekta färger bakom fördragna gardiner och exteriörbilder på klaustrofobiska gränder mellan tegelhus – filmen skriker Manchester – men också snygga närbilder med litet skärpedjup.

Boy A är berättad med återblickar på brottet. Stor omsorg har lagts vid omständigheterna – alkoholiserad pappa, sjuk mamma, övergrepp – så att inte också vi ska tycka att Jack är ett monster. Det är synd eftersom det rullar ut mattan för vår empati. Det blir ingen moralisk utmaning att gilla Jack. Jag har älskat dig så länge visade styrkan i att vända brottets omständigheter klacken; utan sådan vetskap tvingas man förhålla sig till huvudpersonen som en hel människa.

Båda filmerna lägger dock tonvikten vid rehabiliteringens centrala punkt: ingen människa är en ö, vi behöver ett fungerande samhälle och människor omkring oss.

Men i Boy A blir vi lika nyfikna på Brottet som de brittiska tabloider som jagar Jack. Och Crowley pekar ut vad detta leder till: Det grundläggande hindret för rehabilitering är den samhällsapparat – här rätten och tabloiderna – som utmålar barn som onda monster.

Hynek Pallas

noje@svd.se

Fler artiklar