Stockholm 6º
Ett återkommande problem för kostymfilmen är att rekvisitan fel använda kan dölja mer än framhäva det mänskliga dramat.
Stephen Frears Chéri, baserad på en roman av Colette, utspelar sig i Paris under La belle époque och handlar om slutet på en sexårig relation mellan den åldrade kurtisanen Léa (Pfeiffer) och den unge mannen Chéri (Friend).
Frears, en regissör som ofta uppvisar en säkerhet för dialog och mänskligt drama vare sig det gäller existentiella gangsterfilmer som The Hit eller politisk samtid i The Queen, fångar egentligen bara en enda sak i Chéri: miljön. Han målar en tavla med de vackra kostymerna, de tungt draperade boudoirerna, ja, till och med naturen är vidunderligt vackert skildrad i vida foton
Men det mänskliga dramat förlorar Frears helt. Dialogen känns tung i munnen på huvudpersonerna och framförallt Rupert Friend spelar entonigt. I Colettes roman är poängen att Chéri, och inte Léa, ska vara objektet att vila blicken på. Här inte helt funktionellt genomfört genom att Friend mest springer omkring barbröstad och vid ett tillfälle speglar sig med ett pärlhalsband. Pfeiffers ålder som ska vara en styrka – det är hon som i texten är den starka av de två och Chéri som faller under tyngden av den förlorade kärleken – kommer inte till sin rätt, hon framstår istället som en svag kvinna som sörjer sin ålder. Mot slutet får historien därför en annan twist, en slags pseudo mor-och-son-relation som Freud – förlåt, Frears – kanske kunde ha utvunnit mer av.
Men då är det alldeles för sent.
