Det sägs att Bob Dylan tyckte så mycket om Once att han lejde filmens huvudrollsinnehavare Glen Hansard, en känd irländsk musiker som bland annat spelade i filmen The Commitments, som förband. Det är logiskt om det är sant, för Once är en singersongwritermusikal i ordets rätta bemärkelse: Hansards namnlöse karaktär är en gatumusikant i Dublin som om dagarna spelar hits för brödfödan, och på nätterna står i samma gathörn med egenkomponerade visor om sitt brustna hjärta. En natt möter han en tjeckisk blomförsäljerska (Irglová) och de inleder en försiktig affär.

Once är en musikalisk romantisk komedi som är lika självklar, gripande och svajig som en irländsk folkballad av Damien Rice eller Van Morrison. Filmen, som är inspelad för motsvarande en miljon svenska kronor, har en påtaglig lågbudgetkänsla; scener känns improviserade, balanserar på gränsen till det styltiga, och kameran skakar.

Hansard och Irglová trevar sig fram med humor och musik, och att deras karaktärer är namnlösa stärker kopplingen till att de båda är ett par på riktigt. Filmens nyckelscen är när de framför den Oscarbelönade titellåten Falling slowly i en musikaffär, hon på piano, han på gitarr.

Magin går – som det brukar heta – rätt igenom den skakiga kameran. I den stunden inser man att filmens lågbudgetestetik ger exakt samma falska men övertygande känsla av autenticitet som en ensam trubadur med gitarr.

Hynek Pallas

noje@svd.se

Fler artiklar