Man känner sig lätt konservativ när man jublar över bröderna Coens nya film – det är som att glädjas över att Woody Allen återvänder till Manhattan. Men precis som Allen behärskar Upper East Sides idiom bättre än Londons cockney, så är bröderna Coen mästare på att göra underhållande existentiell americana – inte på nyinspelningar av Ealing-komedier.

Jag skall erkänna att jag inte sett om vare sig Blood simple, Fargo eller Miller's Crossing på många år och att det kan vara återkomstens behag som talar – men No country for old men är brödernas bästa film. I filmen, som utspelar sig i ökentrakterna mot gränsen till Mexiko, har de tillsammans med ständige fotografen Roger Deakins skapat en modern western. Liksom i Fargo samspelar elementen med människorna och ramar in dem – Deakins fyller ofta bilden med ändlösa tomma vidder som tillsammans med Tommy Lee Jones berättarröst blir en stilla meditation över livet och döden. Det kunde ha blivit långtråkigt och pretentiöst – det är ändå en filmatisering av en Cormac McCarthy-roman som är mer snygg prosa än intressant handling – om det inte var för att bröderna visste exakt när de skall släppa loss lite action för att behålla tittaren i sitt grepp. Det blir som att kolla på en bedårande fotoutställning, kryddad med Tarantino-våld.

En dagdrivande Vietnamveteran (Brolin) ute för att skjuta vilt i öknen hittar lämningarna efter en knarkuppgörelse. Döda kroppar, droger och en väska full med pengar. Ett infall av moral – en krydda som alltid gör Coens filmer intressanta – leder till att han får den lejde mördaren Chigurh på halsen (Bardem). Den bisarra karaktären är ett ständigt inslag i en bra Coen-film (tänk Peter Stormare i Fargo): Här är han en sadist i tantperuk som mördar med en tryckluftsmackapär man avlivar boskap med. Bardem förmedlar ett så stort obehag att han dominerar filmen även i de scener då han inte är med, som en kall kår. Om filmen var en biblisk historia så vore han djävulen. Den tredje parten i dramat är Lee Jones sheriff Bell. Han är gammal och sliten; han har sett allt och är rädd för tomheten efter pensionen. Bell är tydligt modellerad efter skådespelarens roll i den egenregisserade western The Three Burials of Melquiades Estrada.

Amerikansk storfilm har inte varit så här intressant sedan det omtalade New Hollywood på 1970-talet. Ett collage till avantgardefilm utan linjärt narrativ (I'm not there); en antiklimax utan mördare (Zodiac). Och nu en film där sheriffen – filmens traditionelle hjälte – knappt griper in skeendet utan förblir bokens litterära berättarröst som med enkla penndrag i manus hade blivit en mer aktiv filmkaraktär. Jag vet inte riktigt vad jag skall dra för slutsats av detta, men noterar att biografrepertoarens filmer har blivit spännande självreflexiva i en tid då mediet är i turbulent förändring.

Se även: The three burials of Melquiades Estrada av Tommy Lee Jones (2005)

Hynek Pallas

noje@svd.se

Fler artiklar