Om Jens Jonsson bär på en tung börda i form av höga förväntningar, har han bara sig själv att skylla. Tv-serien God morgon alla barn från härom året var sensationellt originell och vacker. Hans kortfilmer hämtar hem pris från alla tänkbara festivaler. Att det har dröjt så länge med långfilmsdebuten har varit föremål för spekulationer: Vad sysslar de egentligen med på Filminstitutet?
Men nu är den här, Pingpongkingen. Och inte bara här, den är överallt: Sundance, Rotterdam och Gud vet var. Och svaret på den oundvikliga frågan om den levererar som den ska är: Ja. Och nej. Låt mig förklara.
Liksom i Familjen Savage, recenserad här intill, handlar det om en syskonrelation under påfrestningar. Även här är en frånvarande pappa plötsligt närvarande, vilket skapar förväntningar och spänningar. Och liksom i God morgon alla barn är miljön vintrigt norrländsk och Askild Vik Edvardsens vitmjölkiga foto är återigen vidunderligt.
Rundmagade Rille är i mitten av tonåren, inbunden och litet utanför. Han funderar på stormaktspolitik och atomubåtar. Man mobbar honom litet halvhjärtat, utan någon särskild energi. Det är bara som det ska, liksom. Alla verkar vara överens om det, Rille också.
Rilles kungarike är fritidsgårdens pingisrum. Här härskar han oinskränkt, och tecknet på hans värdighet är den nyckel till racketskåpet som hänger i ett snöre kring hans hals. Med stort allvar planerar han det stundande sportlovets turnering för de mindre killarna.
Lillebror Erik är Rilles raka motsats: populär och rapp i truten. Icke desto mindre är deras samhörighet självklar: de är ju bröder. Men när nu deras pappa – en charmig skrävlare med ett sug efter flaskan – oväntat dyker upp, samtidigt som gamla familjehemligheter flyter till ytan, tappar bägge bröderna fotfästet. Samhörigheten är som bortblåst.
I stora drag berättar filmen sin historia snyggt och prydligt. Den interna logiken är övertygande och intrigens delmoment är omsorgsfullt inarbetade. När, till exempel, en desperat Rille i ett sent skede står vid en vak i isen, vibrerar både vattnet i allmänhet och just den här vaken i synnerhet av symbolmättad kontext.
Men på mikronivån är nästan varje scen otillräckligt genomarbetad. Dialogen är för slak, tystnaderna för stumma. Det är helt enkelt för mycket luft i systemet, vilket innebär en omänsklig belastning för den orutinerade Jerry Johansson i huvudrollen.
Bildberättaren Jens Jonsson är driven som få. Jag längtar efter den dag då manusförfattaren med samma namn kommer ikapp.
Film - Drama
Pingpongkingen
Läsarnas snittbetyg:
Du måste uppgradera din Flash-plugin
Flash kan hämtas gratis från www.adobe.com
Foto: NORDISK FILM
Rillie (Jerry Johansson) är kung i pingisrummet. Lillebror Erik (Hampus Johansson) i svart T-shirt håller sig längs väggen.
Snyggt syskonbråk
Publicerad: 7 februari 2008, 15.48. Senast ändrad: 8 februari 2008, 08.02
Jens Jonsson är först ut bland de svenska filmregissörerna i år. Han har redan visat vad han kan i kortfilmsformat och tv-serieväg. Hans länge emotsedda långfilmsmanus infriar alla förväntningar bildmässigt men brister i manus.
Läsarnas kommentarer:
Visar 1 till 1 av 1
Pretto
Dyster film med Roy Andersson-estetik. Bleka miljöer och icke-skådespel. Roy Andersson är Sveriges mest överskattade regissör och Jens Jonsson är en tänkbar arvtagare. Varningsflagg utfärdad.
Erik , 2008-02-08 14:06
Visar 1 till 1 av 1
Mer på SvD.se
NYA FILMER
Rekord för New Moon
Slog kassaerkord under premiärdagen. Drog in cirka 500 miljoner kronor.
SVD ARRANGERAR BOKENS DAG 30 NOVEMBER
Foto: Linda Forsell, Ingvar Karmhed, Dan Hansson, Robert Henriksson, M Hjalmarson Neideman, Lars Pehrson
De kommer på BOKENS DAG
Se vilka de åtta författarna är. Läs vad de tycker om berättarklimatet i dag. Möt dem på Bokens dag.
Operastjärnan Elisabeth
Söderström har avlidit
SvD:s Carl-Gunnar Åhlén: ”Hon vågade ställa ut sitt hjärta till allmänt beskådande”.
Foto: NATHAN STRANGE/Ap
En fixstjärna på besök
STOCKHOLM FILMFESTIVAL Susan Sarandon tar emot pris i Stockholm. Men vill mest träffa J-O Waldner.


Stockholm 4º






























