Stockholm 4º
Sällan har en titel varit så mångbottnad – ”I’m Not There” är en låt av Bob Dylan som har varit frånvarande – en obskyr bootleg för de inbitna. Som till tematik och trevande formmässighet summerar Dylans favorittillstånd – undanglidande – och är en spegling av Haynes filmiska meditation över artisten. För I’m Not There är ingen traditionell biografisk film. Genom att låta sex olika skådespelare spela lika många ”Bob Dylan” i ett ickelinjärt narrativ som drar inspiration från Bob Dylans liv och konst fångar Haynes en central idé hos artisten, som – utifrån Arthur Rimbauds citat ”Jag är en annan ” sagt att när han vaknar är han en person och när han går och lägger sig en annan.
Filmmediet låter sig utmärkt nyttjas för att gestalta detta: Att låta en svart pojke (Franklin) förkroppsliga det påhittade CV om föräldralösa färder i bluesens land som en ung Robert Zimmerman hade med sig till Greenwich Village 1961 – och döpa karaktären till Woody Guthrie – summerar den äkthetssträvan som fanns i den vita folkmusikrörelsen och som Dylan kom att vända sig emot. Det är just denna sextiotalsidé om jagets instabilitet – som även Warhol och Godard utforskade – som Haynes film bygger på och som fick folkpuristerna att hata den surrealistiske Dylan.
För den som likt mig ätit Bob Dylan till frukost under flera års tid är det här en film som ger begreppet intertextualitet en ny innebörd – I´m not there är på väg att explodera. Dialog baserad på fraser ur obskyra låtar är det minst extrema. Om jag säger att den utmärkta Cate Blanchett – allt ni har läst är sant – i en sekvens är modellerad ner i minsta detalj på en filmupptagning av Bob Dylan i en presskonferens från 1965, då tror jag ni förstår. Men I´m not there är ingen film enbart för inbitna fantaster. Här finns mer allmängiltiga referenser som musikerns motorcykelolycka och mötet med The Beatles – som dyker upp i en härlig slapstickblinkning till filmen A hard day’s night. För att inte tala om den, milt uttryckt, kända musiken i Dylans egen och andras tappning.
Haynes har som en svamp (inte olikt Dylans egen kreativa process) sugit upp befintlig Dylaniana och med sitt öga för det tidstypiska – det här är regissören som gjorde Douglas Sirk bättre än Sirk själv i 50-talspastischen Far from Heaven – omskapat det med hantverksmässig perfektion. Dylan på 66-turnén är filmad i svartvitt på 16mmsfilm, och lånar från Godard och Fellini. 70-talet känner man igen från matta Kodakfoton; här spelar Heath Ledger en far i en sönderfallande familj, där hans fru (Charlotte Gainsbourg) genom berättarrösten blir den tongivande parten. Det skildrar artisten ur ännu ett perspektiv, och är en referens till tvillingsjälstematiken på Dylans skiva Blood on the Tracks. Vidare finns här Rimbaud som Dylan i en rättegång, Richard Gere som Billy the Kid i vildavästernmiljö, Dylan som pastor på 80-talet och en rolig tevedokumentär om artistens karriär med videoestetik och fint omskapade skivomslag och foton. Istället för att förvirra berikar de många trådarna varandra genom smart och snygg klippning.
I slutet på I’m not there säger Geres Dylan att om man sätter igår, idag och imorgon i samma rum – då vet ingen vad som kan hända. Haynes ger genast svaret på var denna alkemiska tidlöshet står att finna – det känns som om regissören gjort hela filmen för att komma till just detta – och klipper till en sekvens ur Dylans egen turnéfilm Eat the document. Till tonerna av ett munspelssolo från Visions of Johanna glider kameran över en kö i solljuset utanför Royal Albert Hall 1966 – och exploderar i en närbild på Dylans ansikte i strålkastarskenet.
Efter biografiska filmer som Anton Corbijns Control, där den konstnärliga processen nedgörs till en reaktion, där artisten blir till en antiintellektuell emotionell jukebox – Ian Curtis bråkar med sin fru, Ian Curtis skriver en deppig låt – är I´m Not There en magnifik hyllning till ett genialiskt konstnärskap.
Se även: Jean-Luc Godards Masculin-Féminin (1966)
