Det är en händelse som ser ut som en tanke. Efter decennier av formmässigt spännande avantgardefilmare som lämnar spelfilmen och börjar visa sina filmer i gallerier, så är det en målande konstnär som vitaliserar filmspråket mer än någon konventionell regissör gjort på länge. Och det i en film som är mer lättillgänglig och underhållande än mycket av det kvalitetsutbud vi har i Sverige.

För Fjärilen i glaskupan, baserad på Jean-Dominique Baubys bästsäljande memoarer, är gjord med lätt hand trots ett tungt ämne. Många känner antagligen till bakgrunden: den framgångsrike Elle-redaktören Bauby (Amalric), en 40-åring i sina bästa dagar, får en hjärnblödning och drabbas av locked-in-syndrome. Hans intellekt är opåverkat, men alla hans muskler har slutat fungera utom i ena ögonlocket. Med hjälp av en sjukpedagog lär sig Bauby kommunicera genom att blinka. Till en början svar på ja eller nej-frågor: ett blink för ja, två för nej. Han avancerar fort och blinkar så småningom med en assistents hjälp fram sina memoarer. Bauby framställs dock varken som en stackare eller en fantastisk kämpe – den rätt dryge Elle-redaktören fortsätter att vara dryg och tråna efter älskarinnan som aldrig kommer, medan modern till hans barn tar hand om honom.

Formmässigt tar Fjärilen i glaskupan ett beprövat grepp genom att från första början visa oss världen genom Baubys subjektiva blick. (Subjektiva kamerablickar i en hel film finns redan i noiren Lady in the Lake från 1947). Men tillsammans med Steven Spielbergs mångårige fotograf Janusz Kaminsi tar Julian Schnabel detta mycket längre. Vår/Baubys blick ut ur ögat är under filmens första minuter jobbigt klaustrofobisk. (En högst subjektiv och privat rädsla som blir till en intressant kollektiv upplevelse i en biosalong). Den fragmentariska blick Bauby har – i bild är den utsmetad och jävlig – blandas med fantasier och minnen. Som associativ klippare är Schnabel känsligt poetisk men utan att sätta myror i skallen på oss: en dykarklocka under vattenytan; en fladdrande fjäril i gräset (originaltiteln är Le Scaphandre et le papillon); isberg som rasar ner i havet. Schnabel söker också nya vinklar och perspektiv på minnets bilder – när Bauby och en flickvän åker till Lourdes får vi se tjejens hår fladdrande i vinden, som om den lame Bauby låg i baksätet och betraktade dem. När Fjärilen i glaskupan lämnar minnets och det subjektiva perspektivet för att landa på Baubys ansikte idag kunde magin ha försvunnit, istället tillförs nya lager. Klippet kommer efter att vi först fått se ett foto på en ung, snygg och självmedveten Bauby (han jämför sig med Marlon Brando). Kontrasten kunde inte vara större än till det vi nu får se; ett stirrande öga och en hängande läpp som en snigel på underkäken.

Men filmens poäng är inte att banka in hur bräckliga vi är: I en scen kommer en bekant och hälsar på Bauby. Denne har suttit gisslan i en grop i Beirut i flera år och berättar hur han klarade sig: behåll det mänskliga inom dig (i hans fall att rabbla vinsorter). Det blir ett ledmotiv för Bauby, för vilken mänsklighet innebär kommunikation. Visst påminner Fjärilen i glaskupan oss om livets bräcklighet – inte minst i de vackra scenerna mellan Bauby och hans gamle far, spelad av en mästerlig Max von Sydow – men den stora behållningen är hur filmen behandlar styrkan som finns trots denna bräcklighet.

Se även Julian Schnabels Before Night Falls från 2000.

Hynek Pallas

noje@svd.se

Fler artiklar