Stockholm 8º
Det sägs att amerikanska genrefilmer övertolkas av entusiastiska kritiker som vill läsa in samhällskommentarer i dem. Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford behöver knappast övertolkas – det skulle vara tjänstefel att inte diskutera mytbildning och modernt kändisskap i anslutning till en film som hade talat sitt tydliga språk även utan Brad Pitt i huvudrollen. En av filmens första scener etablerar James som en rockgud i strålkastarljus och rök, en man som är medveten om sin myt och njuter av den. Jesse James var omskriven redan under sin levnad, och filmen antyder att han till och med arrangerade sin död för Judas hand på ett mediemässigt vis. Mytiska westernfigurer som är medvetna om sin status är inget nytt – Sam Peckinpah skildrade detta i Pat Garrett & Billy The Kid (1973) där både Bob Dylan och Kris Kristofferson spelar – men ingen har så konsekvent kopplat det till dagens kändiskultur.
Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford handlar om relationen mellan James och hans baneman. Ford är i början av filmen en lantkille med ohälsosamt stor beundran för den ökände James, när han rekryteras av Jesse och hans bror för ett tågrån. Casey Affleck – som här gör sin karriärs roll – spelar Ford som en Mark Chapman (John Lennons mördare) för 1880-talet, stigen ur en mörk passage i Fredrik Strages bok Fans. Han överskuggar Pitt som ger Jesse James en galenskap byggd på märklig diktion, halvöppen mun och stirrande blick. Affleck har ett sätt att le och visa tänderna och får mig att tänka på den farligaste sortens män, osäkra killar i närheten av alfahannar. Dominik skildrar relationen mellan idolen som är medveten om sitt fans labilitet, men som är beroende av hans tillbedjan. Så uppdaterar Dominik skicklig manlighetsproblematiken som dragits så många varv i westernfilmer.
Det rids lite och skjuts ännu mindre i filmen, men Dominik gör något för genren genom att försöka säga något djupare om psykologiska motiv och genom att använda sig av ett formspråk i landskapsskildringarna som för tankarna till Terrence Malick. När det torra gräset i en sekvens viskar i vinden är det plockat rätt ur Den nya världen (2005). Ändå är fotot ofta sökt, särskilt de drömskt subjektiva tagningar där bildens kanter är vaselinsuddiga, eftersom det aldrig förankras ordentligt. Det är istället Nick Caves och Warren Ellis musik, gitarrplock och fiol, som ger välbehövlig nerv till flera bärande scener.
Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford lättas upp av ett bra gäng bifigurer involverade i uppgörelser kring James, men lyckas inte bära i 160 minuter. Avslutningens (cirkel)resonemang om att kändisskapet blir en mördande börda för Robert Ford är en tydlig darling – bra, men för mycket. Fast det är lätt att förstå varför Dominick vägrade klippa bort det när man ser den underbara metascen där en sminkad Ford slutligen fått sitt kändisskap och om igen spelar upp sin feghet på teaterscener runtom i USA.
Se även Samuel Fullers debutfilm I Shot Jesse James från 1949
