Det där om att allt ont också för något gott med sig gäller i hög grad även för katastroffilmerna. Jordens undergång ska inte bara ses som någonting dåligt; den gör att vi kommer till insikt om livets väsentligheter och börjar uppskatta våra nära och kära bättre. Olyckor och förödelse gör oss till litet bättre människor, helt enkelt. Man ska alltså inte hänga läpp för att planeten exploderar och alla ens helgplaner ställs på ända, utan det gäller att lära sig ta det onda med det goda.

Roland Emmerichs 2012 för åtminstone mina tankar till Steven Spielbergs litet kuriösa omtolkning av H G Wells Världarnas krig från härom året, där de mordiska marsianernas attack mot jorden hjälper Tom Cruise att bli en bättre förälder. Här är det i stället en frånskild John Cusack som får avsevärt mycket bättre kontakt med ungarna och åtminstone så småningom även ömma blickar från exfru Amanda Peet när hela jordskorpan plötsligt kreverar och alla spår av civilisation i Kalifornien virvlar runt likt konfetti i en tombola­trumma.

Kanske ska filmen även ses som ett förtäckt inlägg i klimatdebatten. Problemet med sviktande jordskorpa hänger samman med en temperaturstegring som inte är kopplad till några koldioxidutsläpp eller annat oansvarigt beteende från mänsklighetens sida. Den hänger samman med ökad solaktivitet som vi inte gärna kan vara skuld till, varför det moraliseras angenämt litet i 2012. Mayaindianerna ska ha förutsagt denna katastrof i sin kalender, men filmen gräver inte heller ner sig särskilt djupt i ­något new ageigt pling-plong.

Nej, här ligger fokus förnuftigt nog på väsentligheterna: jordens själva undergång, hur det ser ut och låter när kontinentalplattorna börjar åka omkring hej vilt och allting som finns ovanpå ytan faller sönder som ett plockepinnspel. Och innan det börjar gå rutin i hur sprickorna liksom jagar Cusack med familj utan att riktigt hinna ifatt de olika flyktfarkosterna, är det onekligen spektakulärt.

Jan Söderqvist

kultur@svd.se