Stockholm 5º
Det finns ingen genre som är så konsekvent i sin förmåga att göra mig besviken som den romantiska komedin. Nästan varje vecka kommer det en ny romcom på bio, och i 99 procent av fallen är den varken rolig eller romantisk. Det är särskilt nedslående eftersom några av mina bästa filmupplevelser platsar i genren – från När Harry mötte Sally via Sliding doors till Garden state.
Men ibland dyker det upp glimrande små undantag som blåser liv i hoppet, och just denna höst verkar bli ovanligt trösterik. Den 13 november kommer Sam Mendes lågmälda roadmovieromcom Away we go, och redan nu är det dags för Marc Webbs finurliga storverk 500 days of Summer.
Filmens nav är gratulationskortsmakaren Tom (Joseph Gordon- Levitt), men hela hans värld kretsar kring drömflickan Summer (Zooey Deschanel). De träffas på jobbet och verkar vara gjorda för varandra, med en gemensam kärlek till The Smiths, Magritte och allsköns nördig populärkultur. Men när det gäller kärlek är de två olika arter – han är den obotlige romantikern som letar efter den rätta, hon lever i ögonblicket och vill inte ”vara någons flickvän”.
I tillbakablickar utan kronologisk ordning skildras deras 250 dagar tillsammans, och de 250 dagar som Tom genomlider efter att hon har lämnat honom. För varje hopp fram eller tillbaka i tiden – som tydliggörs med siffror för varje scen – blir bilden av deras relation alltmer komplex. Det är roligt och romantisk, och gör ont på riktigt.
Deschanel och Gordon-Levitt har både gjort sig namn som lite udda fåglar med såväl komisk tajming som indiekredd. Det är lätt att tro på dem, något som kanske hade varit svårare med regelrätta romcom-stjärnor som, säg, Drew Barrymore och Hugh Grant. Dessutom skildras deras liv i Los Angeles som så ovanligt vanligt, långt borta från både Hollywoodglamour och gängvåld.
I formen påminner filmen om Amélie från Montmartre, full av excentriciteter och infall. När Tom är nykär förvandlas hans promenad i parken till en scen ur en Disneymusikal, när han är krossad och apatisk blir det Bergmanpastisch. Men trots tokigheterna och den ständiga voice-overn behåller den sitt stora hjärta hela vägen, och lyckas återge värdigheten till en svårt misshandlad genre.
