Redan som bok var Flickan som lekte med elden mer underhållande än Män som hatar kvinnor. Anledningen är, förstås, att Lisbeth Salander och hennes bakgrund utgör historiens ryggrad. Att det är denna svenska nyfeministikon som är orsak till den internationella uppmärksamheten behöver man heller inte tvivla på; The girl with the dragon tattoo – den engelska titeln på Män som hatar kvinnor - fångar essensen i Millenniumtrilogin. Så det är med lättnad jag konstaterar att Noomi Rapaces gestaltning av Salander – det tveklöst bästa med filmerna – nu får ännu mer plats på bekostnad av den triste Michael Nyqvist och hans version av den svenske mysmannen.

Intrigen är bekant för större delen av det svenska folket: En artikel om prostitution i Mikael Blomqvists tidskrift leder till ett trippelmord, och visar sig ha kopplingar till Salanders förflutna. Trådarna går till män i rättsväsendet, polisen, journalistkåren och psykiatrin som plågat kvinnor – och den rape-revenge-historia som tog sin början i den förra filmen får en explosionsartad utveckling.

Men nu är männen som hatar kvinnor inte enskilda individer längre. Hämnden – även om den bottnar i en privat vendetta – gäller ett manssamhälle. I högre grad än Stieg Larssons bok visar filmen mekanismerna som har skapat det monster vi ser på Salanders rygg i en av de första scenerna, kanske för att associationerna blir tydligare när de klipps fram i bild än i löpande text. Resultatet är en genusanalys av samhället i lättsmält deckarform.

Som actionfilm är Flickan som lekte med elden knappast rafflande – slagsmålen är få, fast jag misstänker att misshandeln av Paolo Roberto blir en publikfavorit – men spänningshalten är högre än i Män som hatar kvinnor. Bokens fans blir nog inte besvikna, och en bidragande orsak är att filmen utspelar sig med Stockholm som kuliss. Det har man mjölkat till sista droppen med bilder på Gamla Stan i skymningsljus och häng på populära kaféer.

Jag har två svåra invändningar mot Flickan som lekte med elden. Liksom i andra svenska genrefilmer beter sig skådespelarna som om de drog in extrapengar på fikarasten. Det är trist att behöva vrida sig i skam när någon som Lena Endre öppnar munnen. Värst är den konstanta mattan av förprogrammerad stämningsmusik – ömsom romantisk, ömsom dramatisk. I en ödesmättad scen tycker jag mig faktiskt höra syntetiskt dånande kyrkklockor. Det hör hemma i en billig tysk tv-serie, inte i en biosalong.

En lustig aspekt av denna Filminstitutfinansierade svenska deckare med feministknorr är att den berör två ämnen som rönt stor medial uppmärksamhet i år. Salanders minnen av tvångsvård och bältesspänning för tankarna till Anna Odells videoverk. Och den korta oralsexscenen med Salanders flickvän – med könshår och allt – ger efter Dirty Diaries mer flatsex denna svenska filmhöst.

Men Flickan som leker med elden kommer knappast att möta samma hat i bloggosfären som de kvinnliga konst- och filmprojekten. För en del saker kan ju fortfarande tuggas och sväljas om de innehåller en mysig Michael Nyqvist – som påminnelse om att mannen och hans sexualitet trots allt är god.

Hynek Pallas

noje@svd.se

Fler artiklar