Stockholm 8º
17 år har gått sedan Quentin Tarantino likt en tasmansk djävul intog filmsalongerna. Debuten De hänsynslösa hade Cannes-premiär 1992 och 1994 fick Pulp fiction Guldpalmen vid samma festival. Idag är hans namn så vida etablerat att en svensk Word-stavningskontroll utan vidare släpper genom det utan markering (medan Loach, Lean, Bresson, De Sica och Dreyer alltjämt understryks av ilsket rött).
Filmhistoriskt har han – frapperande geschwint – tangerat regionen Welles-Coppola-Kubrick, vilket sticker i ögonen på en del. Den diskussionen, underblåst av moderna internetfenomen som organiserad imdb-omröstning där WALL-E och The Dark knight spöar skiten ur Cykeltjuven och Gökboet, lär fortsätta. Vi ska heller inte glömma debatten om Tarantinos förhållningssätttill sina idoler och hur skamlöst han enligt många hyllar (citerar/lånar/stjäl) i sina filmer. Vilket har lett till argumentet om att denne nördige uppkomling egentligen inte har ett enda originellt ben i sin kropp, så stor och lång den än må vara. Vilket inte kommer att förändras med Inglourious basterds, snarare precis tvärtom.
Här serveras en rungande historiskt inkorrekt hämndsaga från andra världskrigets slutfas, med en notorisk judejagande SS-man, ett notoriskt amerikansk-judiskt specialförband och en timid fransyska på vendettahumör bland huvudpersonalen. Mer eller mindre väsentliga bifigurer inkluderar Winston Churchill, Joseph Goebbels och Adolf Hitler. Det är raffel nästan jämt och så proppat med kultiga referenser att det skulle ta en helsida att räkna upp hälften.
Mitt i denna älskliga nördgumbo märks dock även drag av personen Tarantino och dennes kvaliteter. Sådana finns ju.
Hans dialog är ofta vass och insiktsfull med stråk av emotionell mognad i denna synbart evige grabb. Det syns i nya filmens öppning, där SS-Oberst Landa besöker en fransk bonde med något att dölja och det syntes redan i hans första manus, till True romance, skrivet när Tarantino var 25. En ganska styv personregissör kan han också vara; ihop med Bruce Willis, John Travolta och Pam Grier har det exempelvis slagit gnistor.
Vad gäller hyllningarna (som han högljutt medger) tar Tarantino upp gömda och glömda skatter från A-klassiker till Z-skräp utan mannamån och lika för alla. Han gav Wong Kar-Wai en god puff gentemot en västpublik och svenska ultravåldsrullen Thriller hade väl aldrig synts på restaurerad dvd om det inte varit för honom. Hans egenskap av lärare kan inte nog överskattas.
Inglourious Basterds renderar måttfullare ros. Christoph Waltz sinistre skurk leder en nöjsamt färgstark ensemble där de stora gnistorna dock uteblir. Vissa scener är på tok för långa. Andra, där man fick veta mera om karaktärerna, saknas. Jag höll nästan på att glömma Brad Pitt. Det har sin förklaring: han är ganska förglömlig här.
Bästa Tarantinon är kanske fortfarande True romance (skriven men ej regisserad av honom) eller varför inte De misstänkta (varken skriven eller regisserad av honom)? Och är inte bröderna Coen de egentliga mästarna i genren? Fast ingen verkar å andra sidan ha så kul som Quentin när han gör film. Och det räcker ganska långt.
