Påven är död, en ny ska väljas. Någon kidnappar de fyra lågoddsarna bland kardinalerna och hotar att avrätta dem en efter en under spektakulära former. Och därtill finns det någonstans i Rom en kanister med sprakande antimateria, framställd i och stulen (också det under spektakulära former) från partikelfysiklaboratoriet CERN. Om den exploderar, utplånas hela Vatikanen.

In kallas symbolforskaren Robert Langdon från Harvard University, känd från Da Vinci-koden. Arbetshypotesen är att hotet kommer från det gamla hemliga brödraskapet Illuminati, som i så fall skulle ha övervintrat under sekler i det fördolda för att nu träda fram och hämnas kyrkans förföljelser av vetenskapsmän i det förflutna.

Lämpliga ledtrådar hittar Langdon tillsammans med en snygg kvinnlig sidekick (bara dekoration, inte föremål för någon åtrå) efter att ha kastat en hastig blick i precis rätt volym i Vatikanens omfångsrika arkiv. Så inleds en hektisk kamp mot klockan. Han och hon hastar från kyrka till kyrka och knäcker den ena kryptiska koden efter den andra i sin strävan att rädda åtminstone någon av kardinalerna till livet och gärna också Rom från ödeläggelse.

Det finns så många invändningar att resa mot Änglar och demoner att det är svårt att välja. Till att börja med blir det här kodknäckandet i expressfart bara bisarrt, och i hastigheten försvinner den eventuella fascination som kan ha funnits (jag tvivlar) i Dan Browns roman. Trots att filmen tar nästan två och en halv timma på sig (och från oss), hinner den inte utveckla något tankeliv. Den slamrar mest.

Dessutom lider hela intrigen av ett svårartat konstruktionsfel som det är svårt att beskriva utan att förstöra för dem som får för sig att det här är spännande. Men tänk efter: förväntas vi verkligen engagera oss i en konflikt mellan tro och forskning där det är den katolska kyrkan som är tilldelad offerrollen? Knappast, va? Ungefär halvvägs lanseras en alternativ konflikt mellan reaktionära och aningen mindre reaktionära krafter inom kurian. Men bara halvhjärtat. Och upplösningen blir den banalast tänkbara.

All den tunga kyrkohistorien till trots saknas en idé om hur katolicismen eller religionen överhuvudtaget skulle kunna få en intressant funktion i sammanhanget. Därför blir det här bara en massa tröttsamt spring i en pampig scenografi. Inte på länge har mina käkar krampat så hårt av ren leda.

Jan Söderqvist

kultur@svd.se