Ernesto Guevara är kanske inte ett namn som får så många klockor att ringa, men alla vet vem Che är. Just precis: det där skäggiga ansiktet på alla t-shirts och affischer, någon som hade någonting att göra med någon revolution i Latinamerika och stod för motstånd mot USA-imperialismen. Ungefär så.

Steven Soderbergh berättar i Che – Argentinaren utförligt om hur en skäggig Che just bedriver revolution i Latinamerika och agiterar mot USA-imperialismen. En mer rätt­visande titel på första delen av denna drygt fyra timmar långa hyllning till vänsterikonen vore Che – Frasmakaren.

Jag har egentligen inga problem av politisk art med den här filmen. Man får naturligtvis ha vilken uppfattning man vill om marxismens välsignelser och om exempelvis den kubanska revolution som främst är aktuell här, och man får bygga vilka monument som helst, bara man gör det med en märkbar övertygelse.

Soderberghs brott här är alltså inte i första hand historieförfalskning eller tillrättalägganden. Visst kunde man, om det nu är människan bakom myten man intresserar sig för, efterlysa något som i varje fall liknar ett försök att skildra de beslut huvudpersonen fattar i den historiska kontext han befinner sig.

Det skulle i just det här fallet bland annat innebära ett resonemang om rätt många knäckta ägg i form av avrättade meningsmotståndare för att åstadkomma den revolutionära ome­letten. Och kanske även något litet dröjande vid en familj som folkets frihetshjälte valde att lämna bakom sig.

Men Benicio Del Toros Che hasar sig i två dryga timmar hostande genom heta skogar på Kuba, utövar sin läkekonst bland fattiga bönder och strider under Castro för att befria befolkningen med en aldrig sviktande beslutsamhet. Kronologin är glimtvis litet upphackad, ibland står Che i FN:s generalförsamling i egenskap av kubansk minister, men det gör inte saken roligare eller intressantare.

Det här är inte propaganda; det är livlös läxläsning, och det är många gånger värre.

Jan Söderqvist

kultur@svd.se