Först Ciao Bella och nu På smällen: det är som om filmbranschen försöker säga oss någonting, någonting om att allt här i livet inte bara är fest och flams. Ibland önskar man att man aldrig gjorde det där man gjorde så himla entusiastiskt just då när man gjorde det. Efter rus, sus och dus väntar ett smärtsamt uppvaknande. Om det dessutom var sex med i bilden, finns alltid risken att någon blir just på smällen.

Regissören Judd Apatow, mannen bakom den möjligen något överfnissiga grabbrullen 40 year old virgin, är tillbaka med en romantisk komedi som börjar i avig ände: först kommer graviditeten och sedan följer ett försök att få igång någon sorts relation.

Hon är en ärtig tv-journalist i karriären, han är en degig slacker som ­röker på iförd gasmask. Hon ser ut som en dröm, han ser mer ut som en luden semla. När han kräks morgonen efter deras osannolika engångsligg beror det helt enkelt på alkoholintaget; när hon kräks på jobbet några veckor senare beror det på att den där kondomen aldrig riktigt hamnade där den skulle. Så när hon helt oförmodat faktiskt ringer upp honom, har hon ett helt annat ärende än vad han i sin önsketänkarfeber fantiserar om.

På smällen simulerar bångstyrighet på ett rätt begåvat sätt. Den är muntert fräck i mun och har sina bistert klarsynta ögonblick i funderingarna kring åldrandet och tvåsamheten. Men egentligen är det här ett gulligt litet får i ulvakläder utan några ­ambitioner att på allvar ruska om ­eller sticka ut.

Det märks inte minst på att abort­alternativet aldrig för ett ögonblick är aktuellt. Ingen av dessa två omaka människor, som bägge lever liv utan minsta utrymme för barn, kommer ens på tanken. Vilket indikerar att vi rör oss i en sagovärld, vilket i sin tur gör det hela väldigt förutsägbart.

Den alltför långa filmen drar ­litet för höga växlar på sin oborstade charm och driver viljelöst i mål med ett urskuldande leende.