1943–45: Nordafrika/Frankrike. Efter massiva värvningar rekryteras frivilliga ”infödda soldater” från kolonierna för att förstärka den franska armén. De sänds till frontlinjerna, först i det italienska fälttåget och senare i Frankrike. De diskrimineras systematiskt och undantas från befordran, samtidigt som de, varhelst de drar fram, av folket hälsas som befriare. Men då de tidigare kolonierna senare blir självständiga går de miste om den pension som de som franska krigsveteraner skulle ha haft rätt till.

Den postkoloniala baksmälla som sedan närmare tre decennier har hemsökt de forna kolonierna har till sist fått genomslag också i den franska filmen.
Rachid Boucharebs film är ett viktigt bidrag till omtolkningen av den officiella historieskrivningen kring krigsåren och den roll de forna kolonierna spelat. Den 27 september 2006, dagen för filmens premiär, annonserade den franska regeringen att de 80 000 överlevande krigsveteranerna från det tidigare imperiet skulle få åtnjuta samma pensionsförmåner som sina franska kamrater under fanorna.

Filmens originaltitel är Indigènes – som kan betyda infödda, men som nog bäst ändå kan översättas med ”infödingar”, med hela den biton som ligger i uttrycket. I en scen diskuteras just hur dessa trupper, som även kallades den afrikanska armén, bäst borde benämnas. Deras befäl vill, insiktsfullt nog, att de helt enkelt ska omtalas som soldater – som en av dem påpekar gör ju de tyska kanonerna ingen skillnad på vem de träffar, även om ”de infödda” tvingas bära andra uniformer än sina franska kamrater. En sådan slutsats är dock tydligtvis långtifrån självklar.
Filmen belönades i Cannes med ett kollektivt pris för bästa manliga skådespelarinsats. Det är svårt att tänka sig en mer värdig mottagare – och ändå är detta bara slutpunkten för en lång historia, med början i manusförfattarnas arbete för att kartlägga både den historiska bakgrunden och dess levande minne i dag.

Ett avgörande val var beslutet att göra en spelfilm, som appellerar till åskådarens känslor och inlevelse på samma sätt som de stora amerikanska krigsfilmerna. Härvidlag överträffar den på sätt och vis sina förebilder – just därför att den är så mångfacetterad, för att dess hjältar aldrig glorifieras, utan förblir vanliga människor.