Från en nattsvart himmel lösgör sig sakta några stjärnor och faller ned som brinnande bomber över Beirut. Det är en av många himlabilder som följer den 10-åriga huvudpersonen Zozo. Den varma men hotfulla himlen i Libanon, den fria men kalla i Sverige. Himlen bär även direkta budskap till Zozo, ett lysande klot svävar fram till honom som en hälsning från en annan värld när livet blir för svårt. Kanske är det mamma, kanske Gud, kanske hopp. För Zozo finns inga gränser mellan dröm, fantasi och verklighet. När vreden blir för stor kan den svenska skolgården plötsligt börja explodera i bombkrevader. Josef Fares väjer inte för det chockerande som död och lemlästning, men han lyckas också skapa en alldeles egen bildpoesi om en pojkes resa från krigets Libanon till fredens Sverige i slutet av 80-talet. Han skapar bilder för känslor, något man sällan ser i svensk film, där emotioner nästan alltid uttrycks i ord. Bilder som blir kvar i minnet som den ensamma pojken i siluett på kullen under den prasslande björken.

Zozo är vad vi idag skulle kalla ett traumatiserat barn med hemska händelser precis under huden. En vanlig liten pojke som från vardagsliv med familj, skola och kompisar i Beirut – visserligen med krigsmuller i bakgrunden – kastas ut i den totala ensamheten och måste lära sig att överleva på egen hand. Det är det ingen som inser när han kommer till Sverige. Hans farföräldrar tycker att det är bäst att inte tala om vad han upplevt och i den svenska skolan är han bara en udda fågel. Vad som hänt honom är det ingen som frågar om.

Josef Fares visar verkligen sin bredd som regissör genom att sig på ett så stort och allvarligt ämne efter familjekomedin Jalla! Jalla! och polisfarsen Kopps. Jag kan inte påminna mig att ha sett det skildrat i svensk film tidigare. När det handlar om barn i krig, brukar filmerna nästan alltid utspela sig under andra världskriget. Zozo är ett av många barn som lever här och nu.
Sverige 1987 känns nästan som ett Absurdistan i all sin oskuldsfulla självtillräcklighet, något som filmen fångar på kornet med klasskamraten Kalles prat om att han hatar tjejer. Obegripligt för Zozo från Beirut, där flickor är pojkars stora intresse. Varför? Som Zozo storögt undrar.

Zozo försöker verkligen gör allt för att smälta in i den nya skolan, men ändå blir allt han gör fel. Istället får han pröva på den svenska specialiteten – mobbning.
Det finns inte ord för att beskriva hur strålande Imad Creidi är i rollen som Zozo. Oftast ”är” ju barn bara sin roller, sägs det. Men det räcker inte att bara ”vara” i den här rollen. Imad Creidi lyckas i sitt spel ge uttryck både åt själslig förlamning, smärta, skräck, vrede och glädje på ett sätt som är oöverträffat sedan den unge Jean-Pierre Léauds rolltolkning i De 400 slagen. Han är helt enkelt storartad.

Men Josef Fares skulle inte vara den han är om han inte också införde litet humor. Den står Zozos farfar för, underbart tolkad av Elias Gergi, som i en obetalbar scen försöker brotta ned rektorn för att få honom att sätta stopp för mobbningen av sonsonen.
Det är just i förhållandet till farfadern som Zozo finner sin egen väg i livet. Och den är inte att ge igen, som farfar ständigt uppmanar, utan skaffa sig vänner som hans nya idol Bamse gör och att använda sin fantasi.