Stockholm 8º
Det börjar chockartat med en ”uppgörelse” i ett solarium. På några minuter har de bronserade manskropparna i det blåa lampskenet förvandlats till ett blodigt formlöst köttberg. Men efter den scenen lämnar Matteo Garrone alla ”filmiska” effekter därhän för den råa verkligheten.
Hjärtat i filmen, det enorma bostadskomplexet Le Vele i Scampia norr om Neapel, för tankarna till ett krigshärjat och belägrat Beirut. Husen ser ut som enorma termitstackar i betong där invånarna likt myror myllrar över nötta spångar och ut och in i de labyrintiska gångarna under husen.
Roberto Savianos bok är tung läsning. Likt en månghövdad hydra slingrar maffian sig in i och förgiftar alla verksamheter i södra Italien. Därifrån sprider den sig inte bara till resten av landet utan vidare ut i världen till Skottland, Spanien, Östeuropa, Latinamerika och USA . Hugger polisen av ett av monstrets huvuden, växer genast två nya ut. Maffian verkar till synes obetvinglig.
Man kan undra varför Roberto Saviano står under dödshot av maffian medan filmens regissör Matteo Garrone går fri. Förklaringen är att Saviano namnger skurkarna sida upp och sida ned. I filmen har de inga riktiga namn, de blir rollfigurer, karaktärer. Och inga filmer uppskattas så mycket av maffian som filmer om just maffian. Gomorra är uppenbarligen inget undantag även den ger en fullständigt skoningslös bild av deras verksamhet.
Garrone har gjort en åskådlig och drabbande film av Savianos informationstäta och överväldigande bok genom att koncentrera sig på och utveckla fem av dess historier och ge dem ansikten. Det handlar om droger, utpressning, sophantering, förfalskningar och mord.
Filmen börjar på golvet med 13-åriga Totò som drömmer om att bli upptagen i en klan. Han visar sig hålla måttet genom att inte banga för skarpa skott iklädd en skottsäker väst. Men det slutliga vuxenprovet är mycket grymmare.
Ungtupparna Marco och Ciro lever i en dröm - de tror på vad de sett i filmer som Brian de Palmas Scarface och att de likt Tony Montana kan bygga sitt eget knark- och vapenimperium genom att stjäla andras tillgångar. Men verkligheten är en helt annan än filmens.
”U-båten” Don Ciro går med underhållet till dem vars släktingar sitter inne för mord eller andra brott de gjort åt maffian. De är lika inlåsta som fångarna, och rädda för att råka ut för repressalier om ett klankrig skulle bryta ut och plötsligt befinna sig på fel sida.
Pasquale är en skicklig skräddare i en illegal firma som syr kläder åt de stora modehusen. De ger jobbet till dem som tar lägst betalt. Men en dag får Pasquale ett oemotståndligt erbjudande om att utbilda personalen på en konkurrerande illegal kinesisk firma i smyg.
(De falska märkeskläder som säljs på italienska stränder och torg är tillverkade av samma verkstäder som tillverkar de äkta varorna.)
Till sist möter vi Franco, mannen som tar hand eller snarare trollar bort alla sopor från hushållsavfall till de gifttunnor genom ett knäpp med fingrarna. Ja, vart tog egentligen Neapels stora sopberg i våras vägen?
Francos högra hand är juriststudenten Roberto, som ser och lär men till slut får nog. Ett fristående porträtt av Roberto Saviano kan man säga.
Gomorra är landet som ytterst vilar på fattiga missbrukare, landet där män, kvinnor och barn kallblodigt mördas, där vackra kläder sys till svältlöner, där marken är så förgiftad att frukt och grönsaker blivit oätliga, där en hel landsända sugs ut till sista blodsdroppen för att skänka ett litet fåtal enorma rikedomar som de gömmer i utländska bankkonton.
Gomorra är landet där ingen räknar med en framtid eller ens att bli gammal och där det enda bestående är prasslet från penningbuntarna som räknas innan de byter händer.
Det är så fruktansvärt att det är svårt att tro att det är sant, men det är det. Och kanske inte bara i Italien.
