Stockholm 9º
2009 års första svenska biopremiär är den första av tretton i en ny omgång Wallanderfilmer. Brottsstatistiken i Ystad når allt mer osannolika höjder och turistnäringen i regionen fortsätter att blomstra alltmedan Kurt Wallanders pension närmar sig. I Hämnden är han 62 år fyllda och riktigt tillfreds. Eget hus vid havet, mysig labradorhund och kär vänkrets – vad mer kan man önska sig?
Ett mindre farligt jobb, kanske. Mitt under kräftskivan slocknar gubben i månen och snart visar det sig att hela stan mörklagts efter ett attentat mot en kraftstation. Detta följs av ytterligare sprängningar och brutala avrättningar av offentliganställda personer. Misstankarna riktas omedelbart mot islamister varpå terrorskräcken breder ut sig, slöjklädda kvinnor får utstå glåpord, militären rullar in på kullerstensgatorna och försvarsministern kommer för att visa sitt stöd för staden. Mitt i detta står poliskåren, kritiserad och handfallen.
En påkostad omstart var nödvändig för det mastodontprojekt som Wallanderfilmerna utgör. I den förra filmen, Hemligheten, tog en av huvudkaraktärerna livet av sig. Några månader efter premiären dog Johanna Sällström som hade en bärande roll som dottern Linda. Hur den tragiska händelsen hanteras i Hämnden? Knappast alls. På Kurt Wallanders skrivbord står ett foto som kommenteras med orden ”Jag har en dotter” – det är allt.
Trots detta är Hämnden, i regi av Charlotte Brändström med lång erfarenhet från produktioner utomlands, bättre än sina föregångare. Filmen är rappt berättad, med rejäla effekter och fartig dialog. Vidare har större omsorger lagts ned på musik (Fläskkvartetten), fotografi (Alexander Gruszynski) och scenografi (Anna Asp). Att intrigen är osedvanligt otrolig, mördarens motiv fantastiskt långsökt och motsättningarna mellan äldre och yngre poliskolleger klichétyngda är liksom en del av Wallandergenren. Inslag snudd på lika charmiga som den lätt sluddrande, trötte men livsnjutande Kurt själv.
