Stockholm 6º
I filmen Mot södern utforskade Laurent Cantet maktbalansen mellan nord och syd på ett semesterparadis där äldre vita kvinnor raggade unga svarta män. Ett liknande postkolonialt perspektiv finns i den franske regissörens nya film som skildrar ett skolår mellan väggarna på ett högstadium. Skolan ligger nämligen i ett slitet innerstadsområde; i medierna skulle den heta ”problemskola” – det samtida kodordet för ”multikulturell”.
Cantet tar den franska republikanismens vägran att göra åtskillnad mellan medborgare (något som gör landets strukturella rasism svår att få bukt med) och det officiella franska språkets slutenhet mot slang, och kastar in dessa i klassrummets minivärld. Den domineras av barn från de forna kolonierna i Nord- och Västafrika, samt barn till illegala invandrare och en och annan vit medelklassunge. Vi får inte se någonting från världen utanför skolgårdens höga murar, ändå är den verkligheten – med klasskillnader och ursprung som sitter i språk och hudfärg – närvarande i varje scen.
Dramat ligger i relationen mellan eleverna och läraren François (spelad av läraren François Bégaudeau som har skrivit den biografiska bok som ligger till grund för filmen). François försöker lära ut officiell franska – nyckeln till medelklasstatus och "franskhet” – till barn vars föräldrar inte talar franska och inte ser någon användning för verbformer som bara existerar i skrivspråket. I deras vardag är inte ett dött konjunktiv nyckeln till jobb. För den som kan franska blir dramat ännu större eftersom språken som talas i klassrummet är olika varandra; elevernas slang mot lärarens korrekta språk.
Eftersom filmens narrativ bygger på det dagliga skolarbetet möter vi många av det tjugotal elever som sitter i bänkarna. I en sådan social situation räcker en mening, en blick, ett nedböjt huvud, för att veta vilken roll personen har. Mot den fonden kan Cantet bygga ut ett par karaktärer och skapa dramatik i deras relation till läraren; tjejerna han råkar kalla bimbos på lärarmötet, den bråkiga killen som slutligen exploderar. Och han gör det med en smidig kamera som flyger mellan protagonisterna, fast utan skakigt dokumentärt anspråk.
Orsaken till att man blir engagerad av de här två timmarna med klass 8:3 är att filmen berör något grundläggande: vi har tillbringat år av våra liv i samma situation och nu kanske vi har barn som gör detsamma. Men det som mest värmer hjärtat i dessa tider av krav på en tuffare skola är den djupa humanism som finns i Mellan väggarna. François är varken en Björklundsk bestraffningsmajor eller ett blint helgon. Han kan bli förbannad men han känner med sina elever. Även om hans värld skiljer sig från deras så förstår han att när en elev väl hamnat i bestraffningsapparaten – grövre i Frankrike än i Sverige, men vi är på väg dit med skrämmande snabba kliv – så är det också över för eleven. Att François som känner eleverna varnar och skäller ut i klassrummet är okej; att eleven skall bestraffas av ett okänsligt kollektiv som inte känner honom eller henne, det är inte okej. Cantet skildrar det strålande, och jag – som under min skoltid satt i liknande situationer – fick väldigt ont i magen av relegeringsscenen, där en elev stängs av framför sin mamma som inte talar franska.
Man kan inte bli annat än lycklig över att det finns regissörer som tar tag i så här viktiga frågor – och har känslan för att fiktionalisera dem på ett underhållande sätt.
