I Saw-filmerna placeras brottslingar i morbida fällor baserade på sina snedsteg; en mördare som strypt någon får välja att krossa mordredskapet – sina händer – eller så klyvs han på mitten. Jigsaw, mördaren i de första filmerna, kallade detta för rehabilitering.

Tydligen lockar det tittare i drivor – för inte kan det väl vara budskapet om hur slätt lagen står sig mot devisen om öga för öga, tand för tand, som gör att vi årligen begåvas med nya uppföljare?

I den femte filmen kretsar handlingen, som blivit tunnare för varje år, kring polismannen som jagade den nu döde Jigsaw.

Men mest bygger filmen på återblickar, vi får se vad som skedde ”bakom” morden i de första filmerna. Det har exakt samma usla kvalitet som extramaterialet från en sämre dvd-utgåva; vilket med tanke på att Saw-filmerna spelar in enorma summor är rena förolämpningen. Att döma av slutet i Saw V går dessutom en smula av intäkterna till en sjätte del. Det är en tanke smärtsammare än någon av Jigsaws mordiska maskiner.

Hynek Pallas

noje@svd.se

Fler artiklar