Det är lite skojigt med den utveckling Matt Damon har genomgått på ett par år från gullig svärmorsdröm till iskall mord­maskin. Vändningen kom med The talented Mr Ripley. Där blev hans snälla och godmodiga utseende en oväntad tillgång i rollen som kallhamrad mördare och bedragare.

Med agenten Jason Bourne är han på väg att slå så väl James Bond i hans olika inkarnationer som agent Ethan Hunt alias Tom Cruise i Mission impossible både publik- och inkomstmässigt. Tyvärr har han väl också blivit lite mera seriefigurslik i all sin fysiska fyrkantighet.

Alla tre filmerna om Bourne har samma uppbyggnad, det vill säga vild flykt. Denna gång kastar Matt Damon sig genom fler glasrutor än någonsin tidigare.

Serien började med att Bourne vaknar med två kulor i ryggen och ett kontonummer inplanterat i höften utan att minnas någonting utom att han gjort något hemskt. I ett bankfack hittar han pengar, pass och pistol. Han upptäcker också att han är en baddare på att registrera allt runt omkring sig, på att köra bil och nita folk. Samtidigt märker han att han att någon är ute efter honom. Sökandet efter vem han är och vilka som vill döda honom börjar.

Film nummer två börjar med att Bourne tror sig ha kommit ­undan tillsammans med sin flickvän Marie (Franka Potente) för att börja leva ett liv utan dödande – helst vill han be alla som han skadat om förlåtelse – men ack vad han bedrar sig. Någon mördar kallblodigt Marie. Och jakten på de ansvariga sätter igång. Spåren leder till CIA.

I film nummer tre är det ingen tvekan om att det är just CIA som jagar sin egen agent. Frågan återstår fortfarande: varför? En journalist, som är hemligheten på spåren och som Bourne just ska träffa, avrättas skoningslöst.

USA:s fiender brukar beskriva CIA som en bläckfisk vars många tentakler kontrollerar allt ont som sker runt om i världen. Den bilden bekräftas med besked i The Bourne ultimatum. Från huvudkontoret i Langley i USA via sina filialer i Moskva, Paris, London, Turin, New York, Madrid, Tanger – You name it – kan CIA-chefen, spelad med stor fermitet av ­David Strathairn, och hans något osäkrare side kick spelad av den ljuva Joan Allen, följa vartenda sms, mejl, telefonsamtal eller bil i hela världen, förutom att de har tillgång till alla upptänkliga övervakningskameror förutom gps och spionsatelliter.

Dessutom förfogar CIA över ett nytt vapen kallat ”asset”. Bourne och hans nya tjejkompis Nicky (Julia Stiles) måste hela tiden ligga steget före och krossa mobil­telefoner lika snabbt som forna tiders agenter mosade sina cigaretter.

Trots alla hinder som tornar upp sig i hans väg närmar Bourne sig mer och mer den förklaring han söker – en förklaring som man börjat anat sig till redan under de tidigare filmerna. Men det är som sagt inte lösningen som är det ­intressanta utan vägen dit, en väg fylld av högklassig ­action som bygger mer på tur och skicklighet än tillgång till stora och avancerade vapen. Fortsättning lär följa.