Stockholm 8º
Vampyrfilm har varit en egen filmgenre länge, på senare år har den blommat upp igen främst i USA. Det som lockar är framförallt de blodiga specialeffekterna. I Sverige fick vi en avläggare i Frostbiten 2006. I år kom Vampyrer. Den förra är en skäligen amatörmässig blodsorgie medan den senare ändå försöker utvinna något mer existentiellt ur två vampyrsystrars isolering i storstaden.
Ajvide Lindqvists böcker om såväl vampyrer som odöda (zombier) är så mycket mer än bara skräckhistorier. Dels för att de är så väl förankrade i en svensk verklighet, dels för att ”monstren” lika gärna kunde vara vi själva – okänsliga och självupptagna för andras lidande som vi är. Ord som vampyr och zombie behöver egentligen aldrig uttalas. Vi förstår ändå.
Låt den rätte komma in börjar suggestivt. Ljudlöst. Starkt belysta snöflingor faller. Det är vinternatt. I ett fönster står en smal, blond pojke med naken överkropp och tittar ut i mörkret på gården mellan hyreshusen. Man riktig känner kylan i rutan mot huden. Tomas Alfredson vet hur man skapar en hotfullt ruvande stämning och hur han ska behålla den. Världen är och förblir frusen intill förstening i det Blackeberg där filmen utspelar sig någon gång i början på 80-talet utan vare sig mobiltelefoner eller datorer.
Huvudpersonen, 12-åriga Oskar är ett ensamt, osett och oälskat barn. Föräldrarna är skilda och har nog med sina egna problem. I skolan mobbas han och kallas ”grisen” av det förföljande gänget från klassen. Men en dag flyttar Eli in i samma hus som Oskar, en pojkflicka i samma ålder med stora, dunkelt violfärgade ögon och långa svarta lockar. Ett lika ensamt barn som Oskar och som blir hans mörka spegelbild och förtrogne. Elis "pappa” Håkan spelas av en sällsynt otäck Per Ragnar, lika delar kuvad och aggressiv.
Vi som läst John Ajvide Lindqvist bok vet vad som komma skall. Men Tomas Alfredson tonar klokt ned de konventionella bitscenerna som vi redan sett så många gånger för att istället skildra hur Håkan skaffar ”mat” åt Eli desto mer detaljerat. Det är hårresande otäckt.
Man kan förvånas över att polisen inte försöker utröna de egendomliga morden i Stockholms nordvästra förorter bättre. Nu blir det istället A-laget, de förlorade existenserna på det lokala ölfiket, med Peter Carlberg och Ika Nord i spetsen, som försöker pussla ihop händelserna utan att lyckas något vidare. Det är ju de som drabbas i första hand eftersom ingen direkt saknar dem när de försvinner. Så möts de osedda i samhället.
Oskar och Eli, spelade av 13-åriga Kåre Hedebrant och Lina Leandersson, utvecklas till ett magiskt par. I tafatta omfamningar och skygga smekningar växer kärleken och den gemensamma styrkan fram. Oskar vågar inte bara ge igen utan upptäcker också att han klarar sig själv utan vuxna – sorgligt nog kan man tycka. Eli, hittills bara inställd på att överleva, lär sig för första gången att bry sig om någon annan än sig själv.
Filmen står på flera punkter fri från boken. En del förändringar förstår jag inte helt och hållet, andra vinner historien på. Ibland är det en fördel att antyda istället för att säga rakt ut. Men framförallt kan Tomas Alfredson konsten att berätta i bilder istället för i ord om ett samhälle där hjärtan förvandlats till istappar och var och en får klara sig bäst den kan, men också om kärlek som uppbrott och befrielse, kärlek varm och röd som blod på vit smältande snö.
