Evelyn Waugh skrev den 1945 och den har kallats Englands bästa 1900-talsroman. Tv-serien efter den från 1981 har i sin tur kallats den bästa tv-serien någonsin. Att göra en biofim av En förlorad värld, eller som originaltiteln lyder Brideshead revisited, kan därför tyckas rätt dumdristigt. Men låt mig omedelbart säga det: Julian Jarrolds film är bra, riktigt bra. Den står helt och hållet på egna ben. Dessutom lyckas den göra en egen tolkning av vad som är väsentligt i Waughs berättelse. Även för dem som bär med sig minnet av den 11 timmar långa tv-serien med sina vidunderliga skådespelarinsatser och överdådiga miljöer får i denna kompaktversion om dryga två timmar något nytt och annorlunda.

Waugh skrev En förlorad värld under andra världskriget, som en delvis självupplevd, delvis kritisk återblick på en utdöende, brittisk livsform, aristokratisk, arrogant, förfinad och trångsynt. Romanen förenar unikt bitterljuv nostalgi med knivskarp illusionslöshet. Och filmen tar skickligt vara på båda dragen.

Perspektivet är utifrån, underifrån: medelklasspojken Charles träffar den förföriske Lord Sebastian Marchmain Oxford och dras alltmer in i hans ofantligt rika och katolskt bigotta familj. Vad som för Charles börjar som ett svärmeri för en jämnårig, blir snart en förälskelse i en hel familj. Marchmains förser honom med den spänning och skönhet hans eget liv saknar. Han klättrar socialt tack vare dem, men egentligen använder de honom för sina egna syften. I ett avgörande ögonblick stöts han ut. För Marchmains graviterar egentligen bara kring sig själva, en självtillräcklig men också självförstörande värld, mentalt, socialt, ekonomiskt. Den kameleontiske amerikanen Rex Mottram, som inte drar sig för att tjäna pengar på det annalkande kriget, dyker upp som en maktspelare av en annan kaliber än Charles. Rex förblir därför historiens vinnare, om nu någon blir det.

Familjen Marchmain, Waughs skapelse, tillhör romankonstens verkliga genidrag. Filmen gör rättvisa åt komplexiteten hos dem, särskilt tack vare lysande spel från Emma Thompson och Michael Gambon – Thompson som tyrannisk mor som till sist inser sitt livs misslyckande, Gambon som magnifikt döende Lord Marchmain.

När det gäller Charles är filmen entydigare än tv-serien; Matthew Goode gör honom mindre sympatisk än Jeremy Irons i den. ”Who are you really?” frågar Lady Marchmain, liksom senare Sebastians syster Julia, som Charles strategiskt flyttat över sin kärlek till sedan Sebastian försvunnit ur hans liv. Medan roman och tv-serie låter Charles vara självrannsakande berättare är filmen hållen i tredje person. Den visar Charles mindre som melankoliker (Jeremy Irons rolltolkning i tv-serien) och mer som förlorare, av både kärleksspelet och den egna identiteten. Goode, liksom Ben Wishaws sköre, androgyne Sebastian är där en ny typ av filmskådespelare: de besitter hemligheten med de små nyanserna.

Mest imponerad är jag ändå av filmens rytm, växlingarna mellan extrovert och introvert. Ritualerna i pojkarnas Oxfordtillvaro, besöken på slottet Brideshead (verklighetens Castle Howard här liksom i tv-serien) och karnevalens Venedig alternerar med intima scener mellan Charles, Sebastian, Julia, Rex, djupborrande dialoger som verkligen tillåts ta tid. Jarrolds film är knappast nyskapande. Den ersätter naturligtvis varken roman eller tv-serie. Men den har en beundransvärd täthet – en verklig känsla för ögonblicket.

Carl-Johan Malmberg

kultur@svd.se