Denna överraskande hit har omgärdats av kontroverser gällande ras- och lytesrelaterade skämt. Rasskämten går ut på att en övermotiverad australisk metodskådis går så långt i sin roll som svart Vietnamsoldat att han låter operera huden och talar som rollfiguren också utanför tagning. Lytestemat berör ett rollfack som vissa mer eller mindre beräknande skådespelare hoppar på eftersom ”man kan få en Oscar om man spelar efterbliven (retarded)” (funkar visst ibland). Det är ganska tydligt att det är divor som dessa som är måltavla här, inga andra.

Sagda divor – actionkrukan Stiller, metodhunken Downey , fis- och fetkomikern Black och gangsterrapparen Jackson (nom de guerre: Alpa Chino) – är i Vietnams djungler för att spela in krigsveteranen Noltes memoarer. Plötsligt hamnar de i en gyllene triangel-knarkhåla och får utkämpa en alldeles riktig kamp, mitt ute i mörkrets hjärta. Samtidigt i Hollywood stimmar agenter och producenter över budgetar och befängda lyxklausuler.

Här finns det som är skitskoj och det som inte är så skoj. Men här finns friska och välkomma infall, modell innovativ brittisk komedi som Ricky Gervais och Steve Coogan (som är med här) eller Judd Apatows cool-tossiga gäng (flera är med här också) eller 70-talets skruvade krigssatirer. Moment-22 och Kellys hjältar dyker glatt upp i minnet. Stillers tid i bröderna Farrellys geggiga lekstuga noteras mera avmätt. Apocalypse Now-referenserna är okej. Roligare är knarkkungen, en genomond tolvåring. Om dennes cigarrökning har det varit förvånansvärt tyst. Månne bleknar en sådan vana i ljuset av produktionen av en massa heroin…

I ett klimat av dumma (och rejält anstötliga) amerikanska komedier levererar Stiller här kanske en liten milstolpe. I alla fall i år, har jag bestämt.

Jan Lumholdt

noje@svd.se