Först och främst: Att Tropa de Elite, som det står i bioreklamen, skulle vara en uppföljare till brasilianska succéfilmen Guds stad är nonsens. Filmerna delar manusförfattare, men kunde trots detta och trots att de båda berör Rio de Janeiros slumområden – så kallade favelas – inte vara längre ifrån varandra.

Tropa de Elite handlar om den paramilitära elitstyrkan BOPE som har till uppgift att gå in i farliga favelas kontrollerade av drogkarteller. En kapten (Moura) i BOPE skall bli pappa och dra sig tillbaka, och filmen handlar om hur han skall välja sin efterträdare bland två rekryter, barndomsvännerna Matias (Ramiro) och Neto (Junqueira). Matias är uppväxt i den fattiga, svarta slummen och pluggar, parallellt med snutlivet, juridik. Neto är en skjutglad psykopat som längtar till favelakriget. Filmen följer deras, naturligtvis mycket våldsamma, poliskarriärer.

José Padhila har tidigare gjort den utmärkta dokumentären Bus 174, där han med utgångspunkt i ett kapardrama nystar upp fibrerna i det brasilianska samhället. Han har en tydlig agenda även med Tropa de Elite (som han från början ville göra dokumentärt): att berätta om poliskorruption, sociala orättvisor, och hur den (vita) brasilianska över- och medelklassen håller (de svarta) knarklangarna vid makten genom att konsumera droger. Och, kanske, att våld alltid brutaliserar - men det känns mer som en eftertanke. Tropa de Elite är nämligen full av brutalt, närgånget, och för utvecklingen rätt onödigt, våld. Om detta hade förekommit i en Hollywoodfilm hade den aldrig vunnit en Guldbjörn på Berlins filmfestival, frågan är om den ens hade visats där. (Statyetten fick Padhila för att han låter karaktärerna läsa Michel Foucaults ”Övervakning och straff”, så att tittarna kan känna sig smarta och samhällsmedvetna och se favelan som underklassens fängelse.)

Visst var Guds stad en våldorgie, men framförallt en snygg kinematografisk åktur – frysta bilder, jump-cuts, split-screens som tjänade till att ge filmen en rytm som sög in åskådaren. Och Guds stad erbjöd en betraktare som kunde balansera favelans gangsters. I Tropa de Elite finns inga sådana nyanser; favelans invånare är farliga, medelklassen naiv – och därmed farlig – och snutarna korrumperade och farliga.

Den yttre betraktaren i Tropa de Elite är kaptenen, men hans berättarröst är förödande: under första halvan av filmen ligger den som en förklarande matta över händelserna – som utspelar sig i frysta bilder och röriga tidshopp – som om Padhila inte litade på sina egna bilder. Det kväver karaktärerna, som aldrig får komma till liv och engagera. Och däri ligger skillnaden i våld och våld: om vi inte bryr oss det minsta om människorna som befolkar en film, då kan vi heller inte heller bry oss om våldet som något negativt, samhällsförstörande och farligt.


Se istället: Bus 174 – José Padhila

Hynek Pallas

noje@svd.se

Fler artiklar