Vi är nu framme vid år 1187 och tiden närmar sig då Arn och hans Cecilia har gjort bot och kan befrias från sina plikter i det Heliga landet respektive i kloster i Västra Götaland. De har en vuxen son som vuxit upp utan sina föräldrar och de har sina löften om evig trohet mot varandra. Nu ska vår hjälte bara ta sig hem och skapa en framtid för sig, sin lilla familj och sitt folk så kommer allt att ordna sig.

Ska man bara säga en enda sak om den här filmen är det: Arn vill vara så mycket men blir så lite.

Här ska förtäljas Nationens dramatiska förhistoria med inslag av kärlek, krig, vänskap och svek och effektiva visuella kontraster mellan det karga ökenlandskapet i söder och den frodande grönskan i norr. Här ska förmedlas budskap: den sanna tron är kärleken och den leder till fred. Här ska ifrågasättas dagsaktuella fördomar om de Andra, araberna/saracenerna, som framställs som förfinade, civiliserade och godhjärtade; de som förser nordbornas hus med rinnande vatten. Här ska utkämpas stora slag och användas dyra specialeffekter samt den svenska skådespelareliten.

Ändå blir det alltså inte mycket mer än åthävor av det hela. Inga konflikter som verkligen fördjupas och därmed intresserar, inga karaktärer som mejslas ut och därmed berör och inte en kameravinkel som överraskar eller tillför något till det rent innehållsliga. Sofia Helin, Gustav Skarsgård och de andra kan inte göra så mycket åt de högtravande, ofta rent löjliga, replikerna så castingen måste betraktas som rent resursslöseri.

Men det här är ju ändå Sveriges dyraste filmprojekt, nånting måste ju vara bra? Javisst. Ljussättningen, scenografin och den redan guldbaggebelönade kostymen av Kicki Ilander är aspekter av filmen som är sällsynt genomarbetade för att vara en svensk film och tillför ett estetiskt värde som höjer den högt över kalkonkategorin.

Malena Janson

kultur@svd.se

Fler artiklar