Susanne Bier skapar fördjupning och resonans i sina filmer genom att konstfullt varva text och undertext i scen efter enskild scen, snarare än att bygga upp komplicerade strukturer. Things we lost in the fire innehåller visserligen många inflätade tillbakablickar, men ingen berättelse kunde vara rakare.

Det handlar om förlust och familj. En framgångsrik byggentreprenör och älskad tvåbarnspappa (Duchovny) blir mördad när han är ute och köper glass. Ensamma kvar står dels änkan Audrey (Berry), dels bäste vännen Jerry (Del Toro).

Före dödsfallet hade de ingen kontakt alls. Hon hatade honom eftersom han var, och periodvis fortfarande är, heroinmissbrukare. Att maken envisades med att hålla kontakt var en källa till hårda konflikter. Och nu står de där med en gemensam smärta och med en diffus undran om vad de skulle kunna betyda för varandra i denna nya situation.

Hur det ena leder till det andra har ingen av dem riktigt klart för sig, men resultatet blir att Jerry flyttar in i Audreys garage.

I en scen badar Jerry i poolen med Audreys barn. Sonen vågar inte doppa huvudet under vattnet, men med list och lekfullhet får Jerry honom att besegra sin rädsla, något som pappan trots frenetiska försök aldrig lyckades med. Vi ser hur det blänker till i Audreys ögon.

Vore det här en medioker film efter formel, skulle denna händelse ha fått Audrey att mjukna och öppna sig i förundran över denne främlings märkligt goda hand med barn. Men nu är det här ett självständigt borrande djupt ner i sorgens malmåder, ett arbete som har en alldeles egen dynamik, så i stället blir Audrey rasande. Sonens doppade huvud är inte en triumf som Jerry har någon rätt till. Han har stulit den. Att barnen tyr sig till honom är fysiskt motbjudande för henne.

Filmen handskas varsamt och intelligent med de starka känslorna. Alla skådespelare, allra mest Del Toro, överlevererar. Det enda som verkligen stör mig är hur Bier den här gången använder närbilder.

I exempelvis Efter bröllopet fokuserar hon på nerviga ögonkast. Här dröjer en närgången kamera i stället vid Halle Berrys mörka hud mot vitt kakel och vid vatten som rinner över en glasyta. Det kunde vara reklam för ett dyrt spa, och det lägger sig mellan betraktaren och berättelsen som prasslig cellofan.

Jan Söderqvist

kultur@svd.se