Stockholm
Erik Poppes De osynliga är den tredje filmen på biorepertoaren den här våren som handlar om mördade barn och de vuxna som bär skulden för deras död. I brittiska Boy A och franska Jag har älskat dig så länge undersöks mördarens skuld, förälderns börda och förövarnas samhällsanpassning. De osynliga tar ett större grepp och involverar och sammankopplar, genom att spela upp samma historia ur två perspektiv, förövarens och förälderns.
Jan Thomas (Valheim Hagen), som har dömts för att ha mördat ett barn, släpps ur fängelse för gott uppförande. Innanför murarna har han lärt sig att spela kyrkorgel och får nu anställning som organist i en kyrka. En dag får barnets mor Agnes (Dyrholm) syn på honom.
Poppe berättade även i sin förra film Hawaii, Oslo om situationer ur olika perspektiv – à la Akira Kurosawas Rashomon. Det är en beprövad teknik som kan bli ansträngd om det nya perspektivet inte tillför något. Men i De osynliga tappas varken karaktärerna eller historien bort. Istället fördjupas skeendet och känslorna blir mer komplexa och flerdimensionella när de kopplar ihop offer och förövare.
Att sammanföra skuldkänslorna hos förövaren och modern och deras försök att gå vidare i livet är en våghalsig balansgång. Vad händer när de som tidigare varit osynliga för varandra, men förmodligen högst konkret närvarande i varandras tankar, kliver in i varandras värld och ska finnas till i samma samhälle? Vad gör det med minnet av det som hänt?
Agnes och Jan Thomas världar sammanstrålar i ett möte, inte ansikte mot ansikte, utan mer komplext, via ett musikstycke. Den orgelmusik som är kärnan i filmens första halva – en slags terapi för Jan Thomas men också som frågeställning kring hur antaget onda personer kan skapa något så skönt, som uppfattas som sakralt – får i filmens andra hälft en dubblerad betydelse.
Det är just genom att ha etablerat känslor inför förövaren och hans relation till musiken, som Poppe kommer undan med att låta deras möte ske till en symboltyngd melodi. Närbilden på Agnes när hon upptäcker vem som spelar hör till filmens bästa scener, inte minst för att den danska aktrisen Trine Dyrholm kan vara uttrycksfull med små medel. Hon är lika bra här som i Annette K Olesens Förbrytelser, där hon spelar en annan kvinna som bär på skuld för ett dött barn. (Poppe arbetar intressant med närbilder: i lägen när karaktären känner ångest blir de ofokuserade, mot en skarp bakgrund. Det väcker ett obehag eftersom det är så vi själva skulle se karaktären och rummet om vi tog kamerans plats.)
Regissören utnyttjar det sakrala – kyrkorummet, religionens riter och orgeln – utan att det blir pretentiöst eller enbart skapar stämning. När Jan Thomas tar nattvarden förstår vi att han inte drivs av plötsligt nyfunnen tro, utan för att han ser att hans egen skuldbearbetning, och förlåtandet, måste börja genom att han vågar gå in i ritualen.
På ett liknande sätt – med religionens övernaturliga element avskalade – gör Poppe kyrkan till en slags borg i samhället. En plats där man måste försöka se på ondska på ett annat sätt, där den som har begått något helt oförståeligt kan få en ny chans. Liksom i Boy A och Jag har älskat dig så länge är detta kärnan i De osynliga: nödvändigheten av sammanhang som hjälper även svåra förövare som suttit av sitt straff få komma tillbaka till samhället. Men Poppes film går steget längre, och visar oss hur detta kan drabba offret.
