Annons
X
Annons
X

Kulturisolationism har fått genomslag

Under valnatten 2006 satt partiledarna i SVT:s soffa och svarade förvånansvärt enhälligt. Den upphovsrättslagstiftning som deras partier alldeles nyligen hade röstat igenom i riksdagen skulle ”ses över”. Ni kommer kanske ihåg hur det lät – inte kunde man kriminalisera en hel generation, och så vidare. Så lade sig valyran och partierna kom fram till att, jo, man kunde nog ändå det, när allt kom omkring.

Det är lätt att glömma så här i efterhand, men fildelningsdebatten handlade om väldigt mycket mer än om det var rätt eller fel att ladda hem upphovsrättsskyddat material från The Pirate Bay. Den handlade till exempel också om framväxten av en ny kultur, där allt fler människor förvandlades från passiva konsumenter till aktiva medieproducenter och vad detta kunde få för effekter för samhället.

Kultur har aldrig skapats ur intet, utan har alltid varit ett resultat av ärvda, lånade och återanvända brottstycken. Av just denna anledning har lagstiftaren lämnat utrymme åt en kulturell allmänning – och gjort konstnärliga verk fria att använda efter ett visst antal år, så att kommande generationer kan bygga vidare på det som skapas idag.

Annons
X

Problemet är inte bara att denna allmänning sedan tio år tillbaka befinner sig under ständig attack från upphovsrättslobbyn, utan också att den skapande yrkesrollen fullständigt håller på att lösas upp.

För vem är journalist i en värld där alla har sin egen blogg? Vem är fotograf i en tid där alla publicerar sina egna bilder? Vem är musiker i ett samhälle där alla kan spela in och distribuera sin egen musik? Och vad innebär egentligen hela den här utvecklingen för hur vi bör utforma upphovsrätten?

Alla dessa väldigt komplicerade frågor skulle vi kunna ha en intressant politisk diskussion om. Det har vi inte. Istället är det som om vi har förflyttat oss tillbaka i tiden och än en gång fått för oss att det finns skapande genier som dänger fram mästerverk ur tomma intet. Precis som andra länder har vi alltid haft ett visst inslag av kulturprotektionism i Sverige: folk har till exempel räknat antalet svenska långfilmer i tv och ställt krav på kvotering. Nu, i och med årets valrörelse, har även kulturisolationismen fått ett första genomslag. Kulturisolationismen vill inte att synen på vad kultur är ska förändras. Den vänder demonstrativt bort blicken från all utveckling utanför de egna skrågränserna och säger: Det där rör inte oss.

Varför skulle då någon vilja inta en sådan hållning i en värld som så uppenbart går i en annan riktning? Tja, follow the money, Batman. Om politikerna köper en definition av kultur som något som kommer ur en kulturskapares händer – och om bara de som är certifierade får lov att räknas som kulturskapare – ja, då kommer alla kulturpengar att skickas rakt mot denna lilla grupp, trots att den står för en mycket begränsad del av den samlade kulturproduktionen. Och det är precis vad som sker just nu. Visst finns det skillnader mellan partiernas program. Men den stora l-i-k-h-e-t-e-n är att blocken är tämligen samstämmiga i synen på vad en kulturskapare är.

Fyra år efter den massiva fildelningsdebatten har vi alltså en klar vinnare. Frågan är vad vi förlorar.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X