Den 22 maj 1915 ställdes 19-åriga Eugenia Kelly inför rätta i New York. Det var hennes mamma som önskat att dottern skulle skickas till en uppfostringsanstalt. Anledningen var att Eugenia Kelly levde livets glada dagar på Manhattan: hon dansade nätterna igenom med främmande män, drack absint och lyssnade på jazz. Mrs Kelly ansåg att Eugenia var på god väg att bli depraverad och med två år kvar till dottern skulle ärva en miljon dollar var goda råd dyra. Tidningarna rapporterade från rättegången och en rubrik i New York Times basunerade ut: ”Eugenia Kelly seen again on Broadway”!

Den unga arvtagerskans advokat förklarade att hans klient inte hade några tankar på att ge upp sitt vilda uteliv för hemmakvällar med sin mor på Upper East Side. Hon tänkte inte be om ursäkt. Men på rättegångens tredje dag hände något. Mor och dotter Kelly hade kommit överens. Eugenia hade förstått att en miljon kronor stod på spel och lovat bättring. Reportrarna packade besvikna ihop sina block. Det var ju som upplagt för dramatik! Drama skulle det dock bli. Tre månader efter att domaren lagt ner målet rymde Eugenia Kelly till Maryland för att gifta sig med den nyskilda dansaren Al Davis. Det gick alltid att lita på att en flapper skulle ställa till med en scen.

Det är snart hundra år sedan de vilda flickorna som kallades för flappers dansade på bordsskivorna i amerikanska städer. De var ohanterliga, vågade och bröt alla tabun som gick att bryta för hur kvinnor skulle bete sig. Zelda Fitzgerald, författare och hustru till jazz-erans mästerformulerare F. Scott Fitzgerald, var den ultimata flappern: hon dansade på taket på taxi- bilar, badade i fontänen på Union Square och syntes ofta barfota. Flapper-kvinnorna tog för sig av livet. För den som vill läsa mer om dem finns boken ”Flapper – a madcap story of sex, style, celebrity, and the women who made America modern” skriven av Joshua Zeitz (Three Rivers Press, 2006). Den 4 januari blir det också svensk biopremiär för Baz Luhrmanns filmatisering av F. Scott Fitzgeralds ”Den store Gatsby”. Absinthbålen är blandad.

Det är på flapper-kvinnorna som jag tänker när det kommer ett mail om att det nu är dags att nominera en kvinnlig företagare till priset Beautiful business award, ett samarbete mellan revisionsföretaget PwC, Tillväxtverket och nätverket driftig.nu. Vi tar det igen: Ett pris för kvinnliga företagare – ”företagerskor” – som heter Beautiful business award. Jajamen, Tillväxtverket är här igen och ordnar sin egen tillväxt i sammanhang som bör diskuteras. För varför ska ett pris för kvinnligt företagande manifesteras med ordet vacker och så en fin rosa logotyp (kvinnor älskar ju rosa!) på det? Det vackra företagandet! För att vinna Beautiful business award krävs det att kvinnan ”ska vara en förebild och inspirera andra”. Bör hon också alltid diska upp efter sina kollegor? Noppa vissna blommor på krukväxterna? En kvinnlig företagare ska alltså både framgångsrikt driva ett företag, vara en förebild och representera något vackert. Det är en fascinerande tanke att flappern är hundra år gammal men ändå så väldigt mycket mer modern än Beautiful Business Award.

Kristin Lundell är kritiker och krönikör i Svenska Dagbladet.