När Grimes album Visions släpps i slutet av februari är det hennes fjärde skiva på mindre än två år. Det är inte bara utgivningstakten som är hög för den 23-åriga kanadensiskan, som i fjol värmde upp för Lykke Li i USA. Grimes gotiska, elektroniska pop ligger på många sätt ganska nära svenska Fever Ray –men utmärker sig genom extremt snabba skiftningar.
I ena sekunden ekar en r’n’b-hit från 90-talet, i nästa Enyas svulstiga fantasyvärld. Sången loopas i korta klipp. Det är händelseintensiv lager-på-lager-pop där flera saker pågår samtidigt, precis som för en modern medieanvändare som parallellt parerar webbläsarfönster, en musiktjänst, ordbehandlare och chatt.
Claire Boucher, som hon egentligen heter, har beskrivit sitt förhållningssätt till musikskapande som en form av cyborgism i den meningen att hon inte bryr sig om att lagra information. Hon är bara intresserad av att sortera den. Född i slutet av 80-talet har hon vuxit upp med internet. Hennes utgångspunkt är självklart digital.
–Jag är visuellt driven som musiker. När jag skriver låtar ser jag bokstavligt talat ljudblock framför mig, inte noter, eftersom det är så nästan alla datorprogram för att göra musik ser ut, säger Claire Boucher.
Svenska musiktjänsten Soundcloud presenterar ljudklipp på samma sätt, i vågform. Sajten tar också fasta på det hetsiga, uppstyckade lyssnarbeteendet framför datorn. Användarna kan göra en markering och kommentera utmed spåret. Två minuter och 41 sekunder in i aktuella Grimes-singeln Oblivion har till exempel någon skrivit: Det är HÄR produktionen blir sjukt bra.
Snart är det allmänna uppmärksamhetsspannet så kortat att en motreaktion måste komma, menar Claire Boucher.
–Förr eller senare kommer tålamod att bli något man lär ut i skolan. Själv överväger jag att börja skriva koraler, säger hon.
En annan konsekvens av den utbredda otåligheten hos lyssnare och musiker är låtar som bygger på den traditionella modellen med vers, refräng och stick. Men där bitarna hålls så väsensskilda att intrycket snarast blir det av flera låtar i låten. Också detta är ett koncept som vinner mark.
Tvära kast har förekommit förr, även inom kommersiell popmusik. Det tydligaste exemplet måste vara Queen, som häktade ihop smäktande balladverser med pompösa mamma mia-körer och hårda rockgitarrer på Bohemian rhapsody redan 1975. Det är en extremt ovanlig hit, så till vida att den inte innehåller någon refräng. Men Bohemian rhapsody ingick på albumet A night at the opera och det rör sig om just rockopera. Hur disparata delarna än är tjänar de för att föra en samlad handling framåt.
De nya zapplåtarna, om man kallar dem så, har en helt annan dramaturgi. 2009 konstaterade Black Eyed Peas-producenten Will.i.am att albumets tid definitivt var över, på grund av det splittrade digitala lyssnandet. Med tanke på hur häftigt bandets senare låtar skiftat karaktär, under respektive låt, kunde det lika gärna ha varit poplåtens död han kungjorde.
I fjolårshitten The time (dirty bit) pågår minst tre låtar, parallellt. Det är musik som inte kräver samlad uppmärksamhet ens under tre minuter för att komma till sin rätt. Man kan lyssna lite här, eller lite där. Partyakter som LMFAO och Pitbull mixar danselement och rap på ett liknande sätt.
Ytterligare ett exempel är det amerikanska metalbandet Attack Attack, aktuella med sitt tredje album This means war. Mest kända är de för skämtgenre-epitetet crabcore, som härrör från de djupa knäböj som ingår i scenshowen.
Musikaliskt utmärker de sig genom att kombinera två vanligtvis vitt skilda genrer, brötig stenkrossarrock och eurotechno. Sången består i verserna av ursinnigt grumliga vrål, för att i refrängerna övergå i ljusa toner, utsmetade med autotuner. Nackdelen med detta har många kritiker påpekat. Men en åtminstone tänkbar fördel, är ju att fler kan gilla i alla fall en tredjedel av låten.
