Adam Zagajewski
Törst
Övers., urval och efterord: Anders Bodegård
177 s. Norstedts. CA 257:-

Vad skiljer den läsvärda dikten från den verkligt angelägna? Kanske att den förra ger oss förnimmelsen av något som kränger till och sedan stillnar, en plötslig hetta eller kyla som snart förljummas, som inger lust att läsa vidare, kanske att läsa något annat, kanske förskjuter den vaneseendet - för en stund. Stort nog.
I den verkligt angelägna, den stora dikten, ackumuleras både hettan och kylan; den förändrar seendet på djupet, nästan så som våra allra första intryck en gång gjorde, då vi som barn med blick och tanke mejslade fram omgivningen.
Låter det andäktigt? Javisst, och varför inte, för hur ofta faller det sig naturligt att bli andäktig? När jag läser den polske poeten Adam Zagajewski är det endast ovanan - närmast en kulturellt betingad blygsel - som får mig att emellanåt ifrågasätta känslan, att kalla den simpel projektion, sentimentalitet etc.

Skälet är förstås inte att Zagajewskis dikter i sig
är andäktiga eller högtidliga - det är de inte - utan att de helst undviker resonemang som kan stelna i en pose, den malätna såväl som den aristokratiska, martyrens såväl som hjältens. De vill i stället ett fullhetens perspektiv, där ytterlig-heterna sammantagna utgör verkligheten.
Det finns ingen ande sinnena förutan, tycks hans dikter säga, ingen abstraktion utan närvaro. Det finns knappast någon glädje eller känsla av tillit som inte samtidigt innehåller ett uns elegi. Och kanske finns det ingen egentlig saknad och ingen sorg som inte också hyser förtröstan: som att gå i en höstlig fruktträdgård, höra äpplena dunsa, och tänka: nu dör världen, nu börjar den.
En isolerad idyll, genmäler någon, vad säger en fredlig trädgård om till exempel mänskliga tragedier? Ja, det är sant, att själva bilden av en trädgård rent teoretiskt är en illusion om stillhet, men så fungerar ju inte poesins bilder i praktiken - annat än för den otålige läsaren - de darrar i stället oupphörligen och är därför analoga med livet.
De verkar vara yta men bär, likt ansikten, avlägsenheten i sig. Därför manas vi gång på gång att närma oss.

I detta och annat påminner Zagajewski förstås om de siktdjupsslipande bjässarna i samma fåra av den moderna poesin: Brodsky, Mi”osz, Tranströmer. Och faktiskt, Adam Zagajewski hör hit, också kvalitetsmässigt, det är mitt bestämda intryck när jag färdas genom den vackra volymen kallad Törst, i urval och översättning av den enastående Anders Bodegård.
Det är den tredje och hittills mest generösa utgåvan med Zagajewskis poesi på svenska, rymmande det mesta från hans två senaste diktsamlingar plus annat som stått i tidskrifter.

Zagajewski har efter många års exil, i Frankrike och USA, återvänt till Polen. Där föddes han 1945, i Lwów, nuvarande ukrainska Lviv, och växte upp i Gliwice. Under 1960-talet studerade han filosofi i Kraków, debuterade som poet 1972 och skrev under resten av årtiondet dikter i en samtidsrealistisk, avesteticerad stil. Hans böcker belades med publiceringsförbud 1976 (hävt
först 1989), och i början av 1980-talet flydde han till Paris.
Dessförinnan hade hans poesi genomgått en radikal förändring, då han kommit till klarhet i att den ”nyenkla” strävan, den retoriska oppositionen, i själva verket riskerade att skapa harmlösa spegelbilder av diktaturens språk. Hans dikter kom nu att lyckligen invaderas av bilder, färger, den blev lyrisk och personlig; den linjen har undan för undan vidgats, tyglats och förfinats till mästerskap.
Ja, Zagajewskis poesi är mild och förfinad, men det är inte detsamma som att den framställer en tankens doftlöshet eller en livlöst sandpapprad form. Från en sommardag kan poeten meddela att ”luften / är så uppfylld av eterisk olja att det går att tappa den / på glas och känna dess konvexa menisk med fingrarna”, eller så kostar han på sig att vara diskret raljant: ”Kristus har ett sår i bröstet. / Som tur är får man en gräddbakelse efter mässan”.

Livets plats kan vara en cirkus där vår ”åtrå hänger i trapetsen”, men där vi också är clownen, tigern
och åhörarna som lärt sig tycka om den skrälliga musiken, som accepterat sin tid. Dock är cirkustältet, obegripligt nog, rest på en gammal kyrkogård; varats färggranna konster är tillfällighetsakt - som pågår så länge människan existerar.
På väg hem från våra arbeten, ut till förorterna, liknas vi vid ”tennsoldater i pappkartonger, / bäddade i nyslaget hö.” I gengäld göms under marken ”antiken, / greker med knäckta boxarnäsor av sten”, alltså inte någon marmorslät idealvärld, men en sorts frändskap, vilken exil man än befinner sig i.
Kanske är det bara tidens exil, en plats där alla rum ligger i varandra och där vi ser sönderfallet som något mer än bara fysiskt försvinnande.

Man kan invända att försoningen med människans fumlighet och världens gåtfulla prakt redovisas väl ofta hos Zagajewski. Överraskande i sin språkliga fantasi är dikterna ändå fixa, avrundade, utan löst skramlande delar, bara då och då talträngda på ett vis som förtar lite av precisionen. Men skramlandet är förstås något läsaren -
den tålmodige läsaren - adderar, med sin egen lump och själ.
Men hur är det då med de många innerliga samtal med konstnärliga kollegor, levande och döda, Zagajewski iscensätter i sin poesi? Det är inte ovanligt att folk knyter sig fullständigt när de stöter på sådant, de ser sig utestängda helt enkelt.

Tja, mycket kan nog, återigen, skrivas på den där kulturellt betingade blygselns konto: för att slippa se ut genom fönstret fnyser vi och konstaterar att dörren är låst. Ingen attityd kunde vara mer fel när man läser Zagajewski: här råder fullt korsdrag, hjärnan blir liksom... längre:

Försök att besjunga en lemlästad värld.
Minns de långa junidagarna
och smultronen, rosévinsdropparna.
Minns nässlorna som metodiskt växte
över de fördrivnas kvarlämnade gårdar.
Du måste besjunga den lemlästade världen.

ERIK BERGQVIST