I artikeln ”Digital sexualmoral” (SvD 4/1–11) trivialiserades frågan om etik i den digitala medievärlden. Att enskilda företag inte vill bidra till spridning av sådant som företrädare för RFSU kanske vill se i varje dator och telefon, utmålades som en ny censur som påstås ge alltifrån allmän kroppsfientlighet till yttrandefrihetens undergång. Resonemanget är förstås helt orimligt.

Yttrandefriheten är inte, och kan aldrig vara, total, varken i tryckta eller digitala medier och heller inte på torget. I alla demokratiska samhällen har den etiskt legitima legala begränsningar (till exempel hets mot folkgrupp, spridning av barnporr och så vidare). Självfallet är det inte oväsentligt var dessa gränser dras och givetvis måste de prövas rättsligt i nya situationer. För vad sådana, av staten fastställda, regler förbjuder, finns det anledning att tala om censur.

Nätets värld befolkas av samma människor som den verkliga världen, det vill säga som är benägna till såväl gott som ont. Därför behövs förstås också både lagar och självpåtagna etiska regler för vårt digitala umgänge. (Vissa unika digitala villkor, till exempel långtgående anonymitetsmöjligheter, talar till och med för en större etisk vaksamhet.)

Att enskilda personer, organisationer och företag har rätt att anta och följa etiska regler, snävare än lagarna, för sitt agerande, är ett avgörande inslag i ett fritt och värdigt samhälle. Denna rätt gäller på både torget och nätet. Givetvis kräver den möjlighet till granskning och diskussion (det vill säga demokrati). Att sådana regler kan skapa gränsdragningsproblem är inget giltigt argument mot dem. Och lika lite som det är censur att Coops butiker inte säljer porrtidningar, att vissa telefonbolag inte upplåter betalnummer för allt eller att en kulturredaktion inte publicerar alla frilansartiklar som erbjuds lika lite är det censur när digitala distributörer eller medier agerar så.

Att en viss teknik gör det enklare att uttrycka en massa saker medför inte automatiskt att man bör göra det och definitivt inte att andra är skyldiga att sprida det. Uppfattningen att yttrandefriheten motsvaras av en allmän plikt att återge vilka yttranden som helst är faktiskt totalitär och så långt från frihet man kan komma. De etiska riktlinjerna hos företag som Apple och Facebook har inte kränkt någons mänskliga värdighet, som ju är etikens yttersta uppgift att värna. Snarare tycks mig reglernas innebörd vara precis den motsatta, varför de också kan anses vara av godo.