Ylva Ogland bor för tillfället å galleri Brandstrom i Stockholm där hennes utställning Snöfrid vid sina speglar har vernissage på torsdag.
Foto: Dan Hansson
Vi träffas på galleriet på Hudiksvallsgatan, tillika hennes bostad och ateljé under utställningsperioden.
–Jag vill upphäva gränsen mellan livet och konsten, säger den energiska konstnären, som snudd på målar medan hon talar.
Det märks att hon är inne i ett flöde av skapande. En serie stora verk mot svart bakgrund, tvådimensionella mutationer av ett skåp från hennes flickrum tillverkat av hennes far, håller just på att ta form. En av dem är fortfarande blank av blöt färg.
En stund in i mötet frågar hon plötsligt:
–Den här boken, har du fått den? Det är en bok med 46 målningar.
Ylva Ogland överäcker en delikat vit långsmal volym med titeln Tondo. Tondo med pluralformen tondi, en konsthistorisk italiensk term som betyder cirkelformade verk, målningar eller skulpturfriser, företrädesvis från renässansen.
Ooops, efter några texter som berättar att det vi ska se är 46 små privata performanceföreställningar samt efter några gråvita och sedan alltmer rosa sidor med, kan det vara? Jo det är det; bilder av små runda målningar av ett kvinnokön i närbild med (kvinno)fingrar som pillar.
Hur hanterar en vit medelålders manlig betraktare detta? Genom att fråga om de säljer bra, förstås.
–Ja, absolut. Mina grejor säljer rätt bra överhuvudtaget, svarar Ylva Ogland.
Tondomålningarna är en del av utställningen i lägenheten, producerad i samarbete med Mobile art production, MAP. MAP är lika med kuratorn Magdalena Malm, som bland annat sammanställde Modernautställningen, Ylva Oglands utställning på just Moderna museet år 2006, och som ligger bakom flera uppmärksammade konstshower på ovanliga platser. Hon är på plats i galleriet för att gå igenom de sista detaljerna med Ylva Ogland och inflikar:
–Tondo är alltså en hel serie där Ylva målar av sig själv när hon masturberar.
–I Japan får man inte ta in dem i landet, fortsätter konstnären och berättar hur hennes Tokyogallerist för säkerhets skull fick smuggla in dem.
En av bilderna i tondoformat visades som en reflektion i en sminkspegel, en detalj i hennes stora målning Venus vid sin spegel, sammansatt av flera motiv ur hennes bildvärd. Den ingick i den nyss avslutade utställningen Lura ögat på Nationalmuseum.
Fler verk ur hennes runda serie kan just nu ses tillsammans med franske 1800-talsmålaren Gustave Courbets kända verk L’Origine du monde och mycket annat naket i utställningen Diana und Actaeon på Kunstpalast Düsseldorf.
–Skillnaden är att på mina bilder är kvinnan aktiv, på de flesta andra i Düsseldorf är hon väntande, alltså passiv.
–Jag är intresserad av en gränslös känsla som i passion, sorg och begär. Det är som när man dansar. Ett tillstånd jag söker i mitt arbete. Och även i livet, kanske.
Konsthistorien är hela tiden närvarande för Ylva Ogland. Hennes mor målade efter äldre måleri, även hon själv citerar och parafraserar gamla mästare.
Utställningstiteln Venus vid sin spegel refererar till ett berömt verk av 1600-talsmästare Diego Velázquez.
Likaså går den personliga historien som en röd tråd genom hennes skapande. Barndomsminnen och rollen som dotter bearbetas på olika nivåer. Ylva Ogland bär med sig sina motiv länge, vrider och vänder på dem.
–Det är sällan man ser en så organisk konstnärlig process, hur en sak leder från det ena till det andra. Ylva vågar följa processen dit den tar henne, kommenterar Magdalena Malm.
Till Modernautställningen rev Ylva Ogland isär fotografier som hennes far tog av henne som naken och sovande 11-åring och målade av fragmenten. Nu återkommer de, hela igen.
Och hennes barnkammarskåp dyker upp inte bara i en svit målningar utan även som tre nygjorda repliker, som snickaren bär in medan vi pratar.
En antik spegel som syns i flera målningar även den, har gått i arv i släkten. Båda objekten laddas med magisk betydelse. Spegeln kallar hon för ett orakel, ett fönster in till Snöfrids värld.
Snöfrid?
–Snöfrid bor i spegelvärlden. Det är ett fornnordiskt namn som är tätt kopplat till mig. Hon är en fantasifigur, men har ändå mer och mer fått sitt eget liv.
Ylva Ogland förser sina tre nya barnkammarskåp med trenne olika material: Guld, pärla och ametist, ämnen hon kopplar till tre smaker av en egenproducerad vodka.
–Guld är jagstärkande, pärla är tålamod och ametist är renande, säger Ylva Ogland och låter som en homeopat som vill bjuda galleripubliken på en hutt som destilleras på plats.
Hoppsan, hembränning på galleriet, sådant är väldigt laddat för att inte säga förbjudet i Sverige?
–Ja, men här handlar det om konst. Fast jag kanske inte vågar ta hit apparaten. Nästa utställning blir i Vilnius, där är det nog mer okej, hoppas Ylva Ogland.
Anledningen till det tänkta alkoholexperimentet är att Snöfrid så att säga materialiseras när man dricker hennes vodka.
–Ja, hon försöker på olika vägar mer och mer komma in i den här verkligheten.
Snöfrid har till och med fått ett eget gallerirum för sina egna verk. Jag vet inte riktigt varför, men blir inte det minsta förvånad när jag får höra att Snöfrid väljer en stil från 1900-talets första år för sitt konstnärliga uttryck.
Klart att Snöfrid målar kubistiskt. Lika klart som att man inte får tråkigt på utställningar av Ylva Ogland.
