När SvD träffade Xavier Dolan i samband med att hans förra film ”Hjärtslag” invigde Stockholms filmfestival 2010, noterade min kollega att hans lockiga hår stod rakt upp, enligt Dolan själv helt utan hårvårdsprodukter.

När jag träffar honom i samband med att ”Laurence anyways” har världspremiär i Cannes är det kammat bakom öronen i en stram snedbena. Under kostymen har han en randig, transparent skjorta i orange, på kavajslaget är en röd, fyrkantig bit tyg fastnålad. Det sistnämnda är dock ingen modemarkör utan en symbol för de studentprotester som rasade i Quebec under våren. På galavisningen bar hela filmteamet de röda lapparna.

Själv har Xavier Dolan, som började som barnskådespelare och visade sin första egna film i Cannes som 20-åring, inte haft mycket tid över för studier. Även om hans energi nog skulle kunna ta honom långt ifall han ville sadla om. Under förproduktionen av ”Laurence anyways” jobbade han 20 timmar om dygnet och svarade på ”300–400 frågor om dagen” från medarbetare, eftersom han ville stämma av varje detalj. ”Jag har gjort det här också” säger han och håller upp pressmaterialet. I vanlig ordning har Xavier Dolan även klippt filmen och ansvarat för kostymerna. Han vill inte vara ”otrevlig och krävande” och hänga över en designer för att allt ska bli som han tänkt.

–Jag gör det själv istället, det är enklare. Det handlar om att vara trogen sin vision. Och jag älskar ju kostym och klippning, säger han och berättar att han får inspiration när han går i vintageaffärer och tänker på en film, långt före inspelningen.

Ytan, i betydelsen kroppen som projektionsyta, är viktig för Xavier Dolan, även om hans filmer drivs framåt av det som händer inombords hos karaktärerna. I ”Hjärtslag” leker en ambivalent adonis med två sköra kompisar som gör desperata försök att vinna mark genom noggrant utvalda second hand-presenter och omsorgsfulla frisyrer.

I ”Laurence anyways” blir läraren och poeten Laurence (Melvil Poupaud) den han vill vara när han sätter på sig turkos dräkt, brandgula pumps och svart mascara. Xavier Dolan ville undvika klichébilden av en transsexuell man som förverkligar sig själv som dragqueen. Men, säger han och ler nöjt, eftersom han förlagt handlingen till 90-talet gick det inte att undvika axelvaddar och starka färger.

Att bli accepterad av eleverna är inget problem för Laurence, däremot har hans flickvän, familj och arbetsgivare svårt att smälta förändringen. Dolan fick idén under arbetet med ”Jag dödade min mamma”, när en kvinna i filmteamet berättade om hur en ex-pojkvän plötsligt förklarat att han ville byta kön.

–Jag är inte hetero, jag har aldrig haft den här typen av förhållande och jag har ingen aning om hur jag själv skulle reagera på ett sånt besked. Men det som handlar om att vara annorlunda, om hur människor stöter ut folk för att känna sig trygga i sin egen ”normalitet”, det har jag hämtat från egna erfarenheter.

Sina två första filmer gjorde Xavier Dolan med liten budget och sig själv och sina kompisar i huvudrollerna. ”Laurence anyways” är en fransk-kanadensisk, och betydligt större, produktion. Så när den franske skådespelaren Louis Garrel, som skulle spela Laurence, hoppade av två veckor före inspelningen (av personliga skäl som Dolan inte vill gå in på) var det förstås en katastrof. Som tur var hittade man snabbt en ersättare: fransmannen Melvil Poupaud, som bland annat synts i François Ozons ”Tiden som finns kvar”.

–Jag ringde upp, Melvil svarade i telefonen och sa ”ja”. Två dagar senare stod han hos oss och vaxade bröstet.