Wolgers ser tillbaka på sig själv

Att det skulle bli så hade Dan Wolgers själv naturligtvis ingen aning om när han antogs på Konsthögskolan, gamla Mejan, 1980. Men andra hade sett och kom att se det i honom. Framför allt galleristen William Aronowitsch som plockade upp Wolgers som treårselev.

Som elev på målarlinjen höll han mest på med skulpturer, skrangliga saker av tejp och snören. Idag gjuts hans verk i brons.

–Då visste jag inte hur förbannat efterhängset det är med konstnärligt arbete, man blir aldrig färdig. Jag tycker att det är som att plocka stickor ur fötterna hela tiden, år ut och år in.

En vånda och en plåga?

–Nej, att plocka stickor ur fötterna är nödvändigt. De ska ju inte vara där och det är skönt när de kommer ut. Allt det här är stickor i fötterna, säger han och går runt i galleri Lars Bohmans showroom på Sturegatan fyllt med kända Wolgers-verk från 1983 och framåt.

Direkt vid dörren hänger fotot ”Här slutar allmän väg”, nästan ett varumärke. I skyltfönstret ligger telefonkatalogens gula sidor anno 1992 med konstnärens namn och telefonnummer med stora bokstäver och siffror på omslaget. Då i var stockholmares ägo, nu ett konstobjekt som kan säljas på auktion för en handfull femhundringar.

Vi sätter oss på de läderklädda bänkar som Dan Wolgers en gång knyckte från Liljevalchs konsthall, (”jag vet att det är just de här båda, jag har mina hemliga märken”) lät sälja på Auktionsverket och som hamnade på en frisör­salong innan de återköptes av den rättmätige ägaren. Den dom, 1800 kronor i böter, som bänktjuven fick för sitt tilltag hänger vackert inramad på väggen intill. Alltsammans utgör den konstaktion som gjorde honom känd långt utanför konstkretsen.

–Jag trodde att jag gjorde en konstpolitisk protest mot den låga utställningsersättningen för konstnärer genom att se till att skaffa mig ersättning från Liljevalchs på annat sätt.

Wolgers blev överraskad av de massmediala konsekvenserna. Under det tidiga 90-talet rådde ett oskuldsfullare konstklimat. Man gjorde inte så i Sverige, på kontinenten var konstbus väl­bekant sedan 20-talets dadaism och surrealism. Idag skulle en übersmart pr-byrå kunna hitta på aktionen som ett svar på uppdraget att stärka och medvetande­göra Liljevalchs varumärke.

–Tjatet om mina så kallade konstprovokationer förgiftade arbetet, så jag slutade med det. Men de förde med sig det goda att jag fick en röst. Och det onda att rösten blev förvrängd.

Men visst kan han fortfarande retas. År 2004 fick han uppdraget av Sjöhistoriska museet att visa föremål ur dess samlingar. Utmed den stora utställningssalens väggar lät han då sätta upp en bård av svenska vintage-fanor.

–Bara det blev folk provocerade av, ska man inte få visa flaggor på ett marinmuseum? Det är ju heltokigt.

Den sommaren lanserades en blågul glass med namnet Flaggan, ”med smaker (vanilj- och blåbär) som associerar till det bästa hos den svenska sommaren”, som det stod i produkt­bladet. Dan Wolgers ordnade glass-sponsring till vernissagen med följden att flera hundra personer gick omkring i utställningen alldeles gröna i munnen.

–Blå och gul livsmedelsfärg blir ju grönt, det blev absurd teater av det hela, säger konstnären och skrattar gott åt sitt practical joke.

I galleri Lars Bohmans lokal på Karlavägen ställer han ut sju olika bronsskulpturer med titeln Torso.

–I praktiken är det min skalle som är spegelvänd symmetriskt i höjd med ögonen. Jag vrider och vänder den ur olika vinklar.

På gallerigolvet ligger huvudena så att säga med kinden mot marken så att ögat med det buskiga brynet liknar en helt annan kroppsöppning, eller som galleriet uttrycker det; ”den leder tankarna till Courbets skandalomsusade L’origine du monde”.

Hösten 2009 placeras en tre meter hög version av Torso, som just nu gjuts i Thailand, på Stadsgårdskajen nedanför Fjällgatan.

–Den är så enkel men ändå så mångtydig. Och så smart att man inte behöver se den, alla kommer ändå ha en åsikt, kommenterar Mårten Castenfors, chef för Stockholm konst som tillsammans med Stockholms hamn ansvarar för beställningen.

–Jag brukar säga att Dan Wolgers är ett geni.